Senaste nytt

Bort med tassarna från Venezuela!

29 jul 2017

KOMMUNIKÉ

Från Arbetarnas och folkens Internationella Nätverk (AIN)

Ingen inblandning från Donald Trump

eller från EU!

Bort med tassarna från Venezuela!

Kära kamrater,

Om några dagar, den 30 juli, kommer valet till den konstituerande församlingen, som sammankallats av president Nicolás Maduro i Venezuela, att äga rum.

Anhängarna till Arbetarnas och folkens Internationella Nätverk i Venezuela, aktivister och fackligt aktiva organiserade i en organisation som heter ”Arbets- och Ungdomskollektivet”, har skickat oss följande kommuniké:

”USA har offentligt tagit ansvar för offensiven, i sällskap med de allierade och underordnade regeringar som förstärker och stödjer dess ställningstagande om Venezuela. Meddelandet är tydligt: de kommer att fortsätta sin offensiv genom ekonomiska sanktioner, i syfte att dra åt tumskruvarna ännu hårdare, det vill säga, att blockera den venezuelanska ekonomins maskineri. Det är det som tydligt framgår av de olika deklarationerna från USA:s president, Donald Trump. Och med det syftet har man använt sig av olika påtryckningsmedel.

På det ekonomiska området: försök att blockera importvägarna för mat på väg till de lokala försörjnings- och produktionskommittéerna, vilka är ett verktyg som regeringen använder sig av för att se till att familjerna får tillgång till baslivsmedel till bra pris. Det handlar även om internationella ekonomiska påtryckningar och om den venezuelanska Handels- och produktionsfederationens (Fedecámaras) – storborgerlighetens – delaktighet, samtidigt som reserver av livsmedel och medicin bränns upp, liksom lastbilar avsedda för livsmedelstransporter.

På det politiska området: den venezuelanska oppositionen går för närvarande framåt i sitt försök att installera en parallell regering; och i det syftet har Nationalförsamling förmått sina egna domare att avlägga ed för att konstituera en Högsta domstol (där alla offentligt är motståndare till regeringen) och oppositionen Samlingen för demokratisk enhet (Mesa de Unidad democrática) har meddelat att de kommer att utse en president för en ”enhetsregering” via primärval. De har till och med redan lagt fram den nya regeringens punktprogram.

För att konsolidera denna ”regering för nationell enhet”, så stödjer sig la Mesa de Unidad demorática på händelser med kraftigt våld, såsom det fruktansvärda agerandet med att bränna personer levande, att fullständigt förbjuda tillträdet till oppositionens områden, tränga in i de folkliga områdena med chockgrupper, belägra offentliga institutioner, sjukhus, TV-bolag – såsom VTV, lokala radio- och TV-stationer – med användande av vapen, granater, Molotov-cocktails, militära vapen (attackgevär R15) mitt på dagen och på flera platser. De skjuter med eldvapen på de statliga säkerhetsstyrkorna och mot militärkasernerna. Allt detta åtföljt av ständiga uppmaningar till de militära styrkornas officerare att ”resa sig mot regeringen”. De tvekar inte heller att trakassera och mörda ”chavister” (eller de som de betraktar som sådana pga av deras hudfärg eller kläder). De har även lyckats att blockera distributionssystemen för mat och mediciner i flera städer.

Ett annat område som används flitigt för deras attacker är kommunikationsområdet; inför det utländska samfundet så legitimerar de det använda våldet genom att framställa det som rättfärdigt, heroiskt och nödvändigt (…).

Ett annat viktigt skäl till att rösta på söndag (30 juli) är för att svara på hoten från USA:s president, som har fräckheten att kräva att valet ska ställas in. Samma sak gäller andra organismer, såsom EU, Mercosur och regeringarna i några latinamerikanska länder, som, genom sin politik av underkastelse till amerikanska initiativ, anslutit sig till detta oförskämda krav på inblandning.

Slutligen, inom denna ram, så deltar Arbets- och ungdomskollektivet genom att stödja de 79 arbetarkandidaterna på listan från Bolivianska Socialistiska Arbetares Central (CBST), på vilken finns arbetaren Raúl Ordóñez, ordförande för vattenarbetarnas fackförbund, aktivist i Arbets- och ungdomskollektivet och en av undertecknarna av uppropet till AIN:s 9:e Öppna Världskonferens.

Från vår sida så uppmanar vi alla arbetare, deras fackliga organisationer, fackförbund och fackliga centralorganisationer att genomföra enade mobiliseringar på den folkliga maktens sida, för att tillsammans kämpa för en konstituerande församling som försvarar nationens suveränitet, som förstärker inrättningarna för direkt demokrati, som konsoliderar och förstärker det arbetande folkets arbetsrättsliga och sociala rättigheter.

Vi uppmanar nu till deltagande i valet den 30 juli, för att visa imperialismen och dess inhemska hantlangare vår oförstörbara vilja att försvara vårt land. Så att de tydligt får veta att Venezuela inte är någons bakgård, det är ett fritt och suveränt land!”

Arbetarnas och folkens Internationella Nätverk, som förbereder den 9:e Öppna Världskonferensen under de kommande månaderna, som är trogen sina internationalistiska principer till försvar av arbetarnas intressen, av deras organisationers oberoende och av nationernas suveränitet, sprider detta upprop till alla sina korrespondenter, till hela arbetarrörelsen, till dess organisationer och till de nationella befrielserörelserna överallt i världen, i syfte att stödja den venezuelanska nationen som hotas av imperialistiskt ingripande.

AIN:s samordnare:

Louisa Hanoune (Algeriska Arbetarpartiet – PT)

Geoffrey Excoffon (Franska Oberoende Arbetarpartiet – POI)

 Alger/Paris, 27 juli 2017

Inför Världskonferensen: möte i Stockholm

13 jun 2017

Lördag den 10 juni samlades 13 arbetaraktivister i Stockholm för att diskutera om situationen i världen och i Sverige och om hur arbetarrörelsen organiserar motståndet. Kévin, facklig ledare inom Frankrikes största fackliga landsorganisation och aktiv inom det Oberoende Arbetarpartiet (POI) inledde med en internationell överblick.

Han kunde berätta om många exempel på hur de traditionella partierna, både till höger och vänster, dras in i en allt djupare kris. Frankrike befinner sig mitt uppe i en historisk omvälvning där det traditionella högerpartiet för första gången inte gick vidare till den andra valomgången i presidentvalet och där såväl socialdemokratin (Socialistpartiet) som det tidigare så starka Kommunistpartiet håller på att helt försvinna.

Samtidigt börja breda lager inom arbetarklassen att förenas kring ett motstånd. I Storbritannien och Spanien tar det sig uttryck kring ett stöd för vänsterledare inom de socialdemokratiska partierna (Corbyn i brittiska Labour och Sanchez i spanska Socialistpartiet), mot högern inom de egna partierna. I Frankrike tar det sig uttryck i den nya rörelsen ”Det okuvade Frankrike” kring Mélenchon, som fick över 7 miljoner röster i presidentvalet.

Kévin berättade att de hundratusentals fackliga aktivister som deltog i massprotesterna mot den försämrade arbetsrätten (El-Khomri-lagen) förra året, nu finns i ”Det okuvade Frankrike”. Tusentals av de mest aktiva och drivande är närmare organiserade i Kommittéerna för kontakt och utbyte och kring POI:s veckotidning Arbetarinformation (Informations Ouvrières), utan att nödvändigtvis ha några större förhoppningar på Mélenchon som ledare.

I den dramatiska värld vi lever i, så utgör ansträngningarna med att bygga upp ett enat motstånd i Frankrike ett steg framåt. Medlemmar och aktivister i olika fackliga organisationer och olika arbetarpartier förenas i kampen och i gemensamma diskussioner.

Kévin menade att syftet med den Öppna Världskonferensen mot krig och utsugning är att göra samma sak på internationell nivå – att få tillstånd en diskussion om hur vi tillsammans kan stärka motståndet.

Deltagarna på mötet var eniga om betydelsen av den Öppna Världskonferensen och att fortsätta den gemensamma diskussionen här i Sverige.

Stöd de lock-outade hamnarbetarna!

25 maj 2017

Stöd de lock-outade hamnarbetarna!

Försvara konflikträtten för alla!

MOTSTÅND! Inte en röst på Macron eller Le Pen!

3 maj 2017

Uttalande från franska Oberoende Arbetarpartiet (POI) inför presidentvalets andra omgång:

Inte en röst på reaktionens kandidater!
Inte en röst på Macron eller Le Pen!

MOTSTÅND!

Läs hela uttalandet på svenska här

Arbetarinternationalen nr 7 ute!

3 maj 2017

I och med detta nummer 7 så renodlas Arbetarinternationalen till en ledare om situationen i Sverige i ett internationellt perspektiv; teoretiska frågor; samt dokument och artiklar från organisationer som deltar i Arbetarnas och folkens Internationella Nätverk (AIN) och för närvarande förbereder den Öppna Värlskonferensen i Alger, 5–8 oktober 2017.

Se innehållsförteckning under menyn Arkiv > Arbetarinternationalen

Oktober17 – Världskonferens mot krig och utsugning

16 feb 2017

Arbetarinternationalen rapporterar om förberedelserna för den Öppna världskonferens mot krig och utsugning som kommer att hållas i Alger, 5-8 oktober 2017, på initiativ av Arbetarnas och folkens Internationella Nätverk (AIN). Vi arbetar även aktivt i förberedelserna för att en svensk delegation ska kunna delta på konferensen.

Vi har producerat en 8-sidig bulletin med de texter som ligger till grund för konferensen och en första lista med undertecknare från hela världen. Bland de drygt 200 personerna finns en rad ledare för fackliga landsorganisationer och nationella fackförbund, liksom politiska partier och organisationer verksamma i kampen mot krig och utsugning.

Beställ denna bulletin genom att mejla till redaktionen, så får du den som pdf via mejl.

Uppropet (utan undertecknare) hittar du även under menyn ÖVK Oktober17 ovan.

Lång hamnkonflikt berör oss alla

2 feb 2017

Tisdagen den 24 januari låg verksamheten i Göteborgs containerhamn nere, eftersom Hamn4an och dess medlemmar genomförde en 8-timmars strejk mot arbetsgivaren APM Terminals. Strejkaktionen som sådan var lyckad och visade på en god kampberedskap, men konflikten är lika låst som tidigare. Varslen om massuppsägningar ligger fast.

Allt talar för att vi har en långdragen konflikt framför oss – Jordi Aragunde, samordnare för hamnarbetarnas internationella organisation IDC, ser den redan som ”ett kusligt eko” från den långa konflikten i Liverpools hamn på 90-talet. En konflikt som allt tydligare handlar om Hamnarbetarförbundets själva existens och existensberättigande.

Det är som den nya situationen – med en långdragen ekonomisk kris och en allt osäkrare politisk situation, både i Sverige och internationellt – inte har ett utrymme för ett fackförbund av denna typ. Ett fackförbund som är ett föredöme vad gäller arbetardemokratiskt arbetssätt och beredskap att fullt ut försvara medlemmarnas intressen, oberoende från arbetsgivare och politiska partier.

Den speciella situationen, där medlemmarna formellt omfattas av det kollektivavtal som arbetsgivaren tecknat med Transportarbetarförbundet, men där deras eget fackförbund formellt inte omfattas av vare sig kollektivavtalets skyldigheter (fredsplikten) eller rättigheter, har tidigare hanteras på ett sätt som gett Hamnarbetarförbundet grundläggande rättigheter som förhandlingspart. Nu har APM Terminals bestämt att det är slut med det, påhejade av ledare inom Transport (se AI nr 5).

Även LO:s avtalssekreterare Torbjörn Johansson ansluter sig nu till hetsjakten och säger i en intervju i Dagens Arena (27/1) att ”det Hamnarbetarförbundet gör är per definition olagligt. Vad jag kan tycka är att arbetsgivarna skriker för mycket och agerar för lite. Man kan ju ta dem till domstol. … de vill ha ett eget avtal och då är det olagligt. Blir de erbjudna hängavtal, då måste man till slut skriva på, och gör de inte det så får man ta det till domstol”.

Enda anledningen till att arbetsgivarparten Svenska Hamnar tvekar att anmäla Hamnarbetarförbundet till Arbetsdomstolen beror på att man redan 2004 provade det och förlorade.

Ändra lagen!

Arbetsgivarna och deras stödtrupper nöjer sig dock inte med att konstatera att den juridiska vägen för tillfället tycks vara stängd, utan tvärtom reses nu krav på lagändringar.

Den centrala arbetsgivarorganisationen Svenskt Näringsliv kräver genom sin vice ordförande Peter Jeppsson att ”man måste se över konfliktreglerna nu. Vi vill ha förändringar som gör att ett tecknat kollektivavtal innebär fredsplikt, och det vill jag gärna få tillfälle att diskutera med företrädare för regeringen”. I ett brev till arbetsmarknadsminister Ylva Johansson skriver Jeppson att ”hamnstrejken i Göteborg visar på allvarliga brister i de lagstadgade konfliktreglerna på arbetsmarknaden” (Sveriges Radio, 23/1)

Liberalerna föreslår, genom sin talesperson Mats Persson, en ”proportionalitetsprincip” som begränsar möjligheterna till den typ av stridsåtgärder som nu förekommer i Göteborgs hamn, med hänvisning till att ”en vanlig dag passerar hälften av alla containrar som går på import och export till och från Sverige, Göteborg. Därmed handlar konflikten i Göteborgs hamn också om vad som är en rimlig stridsåtgärd i förhållande till allmänintresset. För svensk exportindustri är tillgången till Göteborgs hamn avgörande för konkurrenskraften”. I sin argumentering tillägger Persson att det ”finns möjlighet för grupper som innehar nyckelfunktioner i företagen, som elektriker och transportarbetare, att använda stridsmedel eftersom företag på många ställen i produktionskedjan blir mycket sårbara om sådana funktioner faller bort” (Svenska Dagbladet, 26/1).

Västsvenska handelskammaren kräver även de en ”proportionalitetsprincip” där ”stridsåtgärder som står i oproportionerlig nivå till åtgärdens omfattning ska kunna förklaras som ogiltiga” (Dagens Arena 27/1).

Inget fel på samordningen, där man inom tre dagar går ut på olika arenor med sitt budskap! Lika tydligt är det hur medvetna de är om den kraft som organiserade och kampvilliga arbetare har att spränga kapitalets spelregler.

Hamnarbetarförbundets konstruktiva svar

Såväl arbetsgivaren som Transport och LO erbjuder Hamnarbetarförbundet ett hängavtal. Det skulle innebära att man ansluter sig till det avtal som förhandlas fram av arbetsgivaren och Transport, utan att ha möjlighet att påverka innehållet. Det har Hamnarbetarförbundet med rätta avvisat, för att istället föreslå ett gemensamt avtal, där de två fackförbunden blir likvärdiga parter, när det nuvarande avtalet löper ut 30/4.

Ett exempel på ett sådant avtal finns bland lärarna, där Lärarförbundet och Lärarnas Riksförbund, sedan 1996, ingår i kartellen Lärarnas Samverkansråd som är den avtalsslutande parten. För LR och dess medlemmar, som är det mindre och mot arbetsgivaren oftast skarpare förbundet, så är inte erfarenheterna odelat positiva av detta Samverkansråd, men alternativen framstår i dagsläget som sämre. Samma sak tycks gälla för Hamnarbetarförbundet och deras förslag. Det är därför värt allt stöd, även om det innebär en taktisk reträtt vad gäller den lokala strejkrätten. 

Kampens fortsättning förbereds

Hamnarbetarförbundet har tydligt markerat att strejkaktionen den 24 januari bara var ett steg i en upptrappad kamp på flera nivåer. Det handlar dels om att väcka medvetenheten bland andra arbetarkollektiv för att stärka den gemensamma kampen. De stöduttalanden, även från krafter inom LO och TCO, som gjordes på strejkdagen utgör en bra startpunkt för det. Det handlar också om att inom IDC fatta beslut om stödaktioner i hamnar på internationell nivå, vilket ska diskuteras av IDC under helgen 28-29 januari.

Det finns all anledning för arbetarrörelsens fackliga och politiska organisationer, både i Sverige och Internationellt, att förbereda konkreta solidaritetsåtgärder med Hamn4an och dess medlemmar.

Arbetarinternationalen

Öppen Världskonferens, mot Trumps och arbetsgivarnas angrepp

21 jan 2017

I Göteborgs hamn pågår i skrivande stund (januari 2017) en skarp strid mellan Svenska Hamnarbetarförbundet (SHF) och arbetsgivaren APM Terminals (Mærsk). Arbetsgivarens mål i denna strid är inte bara att försämra arbetsvillkoren, utan att direkt utradera den fackliga organisationen SHF.

Detta är ett uttryck på svensk mark av ett internationellt fenomen som vuxit sig starkare de senaste åren: en hämningslös offensiv mot alla fackliga organisationer som försvarar sina medlemmars intressen oberoende från arbetsgivare och regering. Detta sker dels genom direkta angrepp och trakasserier, dels genom försök att integrera de fackliga organisationerna i ”treparts-samtal” och ”sociala-dialoger” där grunden redan på förhand är given: i den svåra situationen måste facken medverka till en nedmontering av arbetsrätt, anställningsvillkor, sociala skyddsnät och servicenivå, liksom till privatiseringar och konkurrensutsättningar.

Det finns en mängd exempel på hur ledningarna för fackförbunden inom LO, TCO och SACO låtit sig dras med i överenskommelser som inte bara går emot medlemmarnas intressen, utan också urholkar den fackliga organisationens roll som en oberoende och självständig kraft.

Det pågår, framförallt i de rika länderna, en ständig press på fackföreningarna att låta sig dras med i en ”nationell samling” av respektabla krafter från höger till vänster, med hänvisning till hot från terrorism och ”fascism” (högerpopulismen).

Men är det inte just de ”respektabla” politiska krafter som vill få tillstånd ”breda samlingar” för att med näbbar och klor försvara det sönderfallande ekonomiska systemet som själva är ansvariga för framväxten av högerpopulism och terrorism?

Hillary Clinton har medgett att USA finansierade framväxten av Al-Qaeda och att Daesh/IS använder amerikanska vapen[1]. Det är bevisligen stormakterna som, direkt eller indirekt, pumpar in vapen och pengar till stridande parter med reaktionära agendor, inte minst för att till varje pris säkra kontrollen över råvaror. Det är därför ingen överdrift att säga att det är imperialismen som är huvudansvarig för omfattningen av krigen och flyktingkatastroferna. Svenska regeringar, både till höger och vänster, är i högsta grad medansvariga, med sin vapenexport till Saudi-Arabien och liknande länder, med sitt deltagande i propagandakrig och militära insatser, med sitt stöd till fortsatta avregleringar och privatiseringar inom EU och andra internationella organisationer och förhandlingsrundor.

Det är arbetarrörelsens egen ledning, i Sverige och andra länder, som genom sin borgerliga politik gjort hundratusentals (tiotals miljoner på internationell nivå) politiskt hemlösa och i vissa fall lätta offer för högerpopulismen. Det är inte ”nationella samlingar”, mer EU och mer av samma politik som kommer att vända den utvecklingen. Tvärtom.

Men det finns ett motstånd som nu växer fram och som spränger dessa ramar. Ett motstånd bland arbetare och ungdomar tillsammans med sina organisationer, inte minst fackliga. Från Paris till São Paulo, från Johannesburg till Göteborg. För att det motståndet ska bli framgångsrikt måste det samordnas på internationell nivå – eftersom angreppen är samordnade internationellt, eftersom alla ekonomiska processer är internationella och eftersom även ett nytt ekonomiskt och politiskt system oundvikligen måste byggas på internationell nivå.

I och med att Trump nu tillträder som president så skärps utvecklingen ytterligare. Det är med den bakgrunden – med ett allt snabbare politiskt, socialt och ekonomiskt sönderfall, det allvarligaste sedan Andra Världskriget – som det algeriska Arbetarpartiet (PT), tillsammans med alla de krafter som finns samlade i och kring Arbetarnas och folkens Internationella Nätverk (AIN) och med nya kämpande krafter, beslutat att organisera en Öppen Världskonferens i oktober 2017.

Uppropet till konferensen kommer att publiceras inom kort.

[1] Se t ex här: https://www.youtube.com/watch?v=Dqn0bm4E9yw

 

Ledaren, Arbetarinternationalen nr 5

2 dec 2016

Endast principiell arbetarenhet
kan ta oss ur den politiska ledarskapskrisen

 

I nummer 5 av Arbetarinternationalen ligger fokus på arbetares behov av och kamp för att nå enhet, både för att uttrycka klassens politiska självständighet och för att försvara sina sociala rättigheter. I Sverige illustreras problemet med Socialdemokraternas missrepresentation av de fackliga intressena och när det gäller arbetarna, invandrarna, de prekära och andra allierade grupper i förorterna. I USA är det samma sak, där facket AFL-CIO:s förbund alltmer kommer i motsättning till det borgerliga Demokratiska partiets ledarskap, och där behovet av ett Labor Party blir en brännande aktuell fråga. I Spanien kommer socialistpartiet PSOE:s ledarskap i frontalkrock med arbetarrörelsens majoritet, när det släpper fram en ny högerregering ledd av Rajoy och försätter chansen att utnyttja mobiliseringar av sin bas och fackföreningarna som nu går ut mot reaktionära lagar och till försvar av strejkrätten. I Tyskland fortsätter socialdemokratiska SPD:s ledarskap att försvara Agenda 2010 (en politisk linje för kontrareformer och privatiseringar) och öppnar för ett missnöje som högerpopulistiska AfD utnyttjar. Överallt samma mönster: missnöje med socialdemokratins borgerliga politik lvisar sig i medlemsavhopp och efterkrigstidens lägsta valsiffror, och utnyttjas nu av borgerligheten.

Fackföreningarna är idag arbetares enda legitima massorganisationer, som behöver en enad linje och självständighet från statlig inblandning, borgerligheten och allehanda politiska missledarskap. För att kunna försvara sig mot konsekvenserna av kapitalismens systemkris och dess symptom så är enheten bland basmedlemmarna i arbetarrörelsens massorganisationer första villkoret. Men det medför även ett andra villkor: att försvarsstriderna enas kring en realistisk politisk linje som öppnar för förändring av hela samhället. I Sverige ser man hur socialdemokratins återvändsgränd som politiskt projekt har medfört bristande legitimitet för LO:s fackligt-politiska samverkan med Socialdemokraterna. Vad som behövs är en linje som kan ena kritiska socialdemokrater med krafter som väger mot att kapa banden med partiet och istället politisera LO. Behövs rent av ett nytt självständigt parti för arbetarklassen? Livsmedelsarbetaren Daniel Nordström har skrivit en motion med detta i åtanke till Livs nästa kongress. AI tar upp frågan om partipengarna, motionen publiceras och livsmedelsarbetare tycker till om den.

Ett stående tema i detta nummer är de utmaningar som arbetarrörelsens påverkan på samhället står inför: finanskapitalets överstatlighet, nedindustrialiseringen, privatiserings- och avregleringspolitiken, attackerna på strejkrätten och de sociala eftergifter som en gång har avtvingats Europas härskande klasser m.m. Varför är det omöjligt att isolera sig i ”sin” nation med en protektionistisk politik, såväl för borgerligheten som för arbetarrörelsen? Av alla de exempel som ges från Sverige, USA, Tyskland, Spanien, Frankrike, Sydafrika och utöver kan man se liknande försvarsbehov hos arbetare världen över.

Arbetarklassen är en internationell klass, idag än mer än någonsin, av alla nationer i varje land, som står emot en motståndare som är organiserad internationellt både på politiskt och ekonomiskt plan. I den allvarliga situation där de rika och mäktiga inte längre kan respektera vad arbetarrörelsen har vridit ur deras händer under en stor del av hela förra århundradet, t.ex. i Sydafrika där systemets väktare tar sig frihet att hota om att låta blodet flyta på öppen gata om studenterna och arbetarna inte avbryter kampen mot kvarblivande orättvisor efter Apartheids fall 1994, då är det påkallat att med hast ena krafterna för motangrepp. Därför så förbereder Arbetarnas internationella nätverk en Öppen Världskonferens till hösten 2017 (lagom till hundraårsminnet av ryska Oktoberrevolutionen). AI uppmanar sina läsare att stödja initiativet och lovar att följa förberedelserna i framtida artiklar… 

Arbetarinternationalens redaktion

Stöd Hamnarbetarnas kamp!

30 nov 2016

Hamnarbetarnas kamp, tillsammans med sin fackförening Hamnarbetarförbundet, i Göteborgs hamn, mot arbetsgivaren APM-Terminal, förtjänar allt stöd. Läs artikel från nya numret av Arbetarinternationalen (nr 5):

Hamnarbetarnas berättigade kamp i Göteborgs hamn

Trump – en första kommentar

12 nov 2016

Donald Trump valdes som president med stöd av en fjärdedel av rösterna, Clinton fick en annan fjärdedel och ungefär hälften deltog inte i valet (varav en del inte syns i valstatistiken eftersom de inte tillåts att rösta, för att de t ex avtjänat ett fängelsestraff).

Tvärtemot alla rapporter innan valet och på själva valdagen så minskade det officiella valdeltagandet bland de röstberättigade märkbart. Också tvärtemot alla förutsägelser så minskade stödet för demokraternas kandidat (Clinton), jämfört med förra presidentvalet, bland de svarta och bland latinos (från 93% till 88%, respektive från 71% till 54%). Samma sak gäller bland de unga väljarna, mellan 18-25 år, där demokraternas kandidat backade från 60% till 54%. Till och med bland kvinnorna minskade stödet för Clinton jämfört med det stöd som Obama fick.

Än viktigare för valutgången var att Clinton tappade traditionella demokratiska fästen i det så kallade rostbältet och andra stater som drabbats hårt av avindustrialisering och utslagning. Platser där fackföreningarna tidigare på ett samlat sätt mobiliserat vanliga arbetare för demokraternas kandidat. I år satte många av dem sitt hopp till Bernie Sanders, men vägrade, med rätta, att lyda hans uppmaning att rösta på Clinton. Demokraterna är ett parti i djup kris, på grund av sin egen reaktionära politik.

Förklaringen till att Trump valdes är inte att han fick fler röster än Republikanerna brukar få, utan att Clinton fick färre röster än vad demokraterna brukar få. Bakgrunden till det är den berättigade vreden över den ekonomiska och sociala utvecklingen i USA. Enligt officiella statistik så minskar arbetslösheten och det finns nu ”bara” runt 8 miljoner arbetssökande, samtidigt som det är 95 miljoner som saknar en ordinarie anställning.

Problemet är inte att "vita" har förlorat massa privilegier. Det är inte det deras vrede handlar om. En arbetslös "vit-heterosexuell-medelålders-man" i West Virginia och fyrbarnsmamman som tar sig över gränsen från Mexiko för att starta ett nytt liv är offer för samma system av sociala relationer. Alla som söker att slå en kil mellan dessa är en del av problemet, inte lösningen.

I valet mellan två reaktionära kandidater, båda krigshetsare på sitt sätt, valde miljoner fler än vanligt, med rätta, att bojkotta valet, medan andra föll för Trumps löften om att skaffa fram flera jobb och att ”Make America Great Again”. Även om Trump med all nödvändig tydlighet saknar ett hållbart program för att uppfylla sina vallöften om att skapa jobb och välstånd, så talade han i sin valkampanj om verkliga problem som motsvarade den oro som vanliga arbetare och arbetslösa – kvinnor såväl som män, oavsett hudfärg – känner, oförlåtliga och föraktfulla uttalanden om olika samhällsgrupper till trots.

Presidentvalet markerar ytterligare ett steg i en utveckling som varit synbar under flera år. En utveckling som utmärks av att den ekonomiska och sociala krisen, inklusive urholkningen av de sociala skyddsnäten, drabbar allt bredare befolkningsgrupper; att de partier och institutioner som är ansvarig för denna utveckling själva går in i en kris som ställer dem inför ett omedelbart hot om sönderfall och upplösning; samt att arbetarklassen saknar en politisk representation som oberoende från kapitalet kan försvara dess intressen, vilket leder till att många arbetare faller för lockropen från populister som inte har en tanke på att riva upp den nuvarande ekonomiska systemet med grunden. Ändå är det just det som behövs, i USA, likväl som i Europa och i resten av världen. Låt oss ta ett steg i den riktningen genom att återuppliva arbetarrörelsen som en kraft oberoende från all borgerlig politik. En arbetarrörelse som integrerar kampen för alla förtryckta grupper.

Arbetarinternationalens redaktion

Ledaren Arbetarinternationalen nr 4

9 okt 2016

Kanske samhället upplöser sig i något bättre?

 

Sverige är för närvarande ett undantag i världen med dess krypande försämringar av arbetare villkor och välfärd. Likaså dess blott sporadiska och fläckvisa motstånd mot dessa försämringar.

I Storbritannien har folkomröstningens resultat att lämna EU (”Brexit”) lett till en kris för både Tories (den konservativa borgerlighetens parti) och Labour (den organiserade arbetarrörelsens parti). Även om frågan om ett brott med EU måste ses som en del av en skärpt klassmotsättning och kris för det politiska systemet, så finns det ingen samhällsklass som har gått vinnande ur bataljen. Borgerligheten är splittrad och för delar av dem är det ett bakslag, men arbetarrörelsen har inte utnyttjat splittringen till sin egen fördel utan retirerat i svansen på de båda borgerliga sidorna av folkomröstningen. Förutom en minoritet av fackföreningarna i den så kallade Left Leave-kampanjen (”Lexit”).

I Frankrike försöker Hollandes ”socialistregering” med dess arbetsrättsreformer vrida villkoren 80 år tillbaka i tiden. Det svaras av ett massivt motstånd från miljoner arbetare.

I Brasilien ämnar borgerligheten avsätta Arbetarpartiets valda president Dilma Roussef i en mjuk statskupp. Den fackliga centralorganisationen CUT kontrar försöken med massprotester och partiets gräsrötter försöker återuppliva partiets vitala rötter för att underlätta denna kamp.

I Mexico haglar strejker, ockupationer och demonstrationer sedan fyra månader tillbaka mot försämringar för lärare och skolan. Detta besvaras av polisen med repressalier.

I Chile råder massiva protester mot det pensionssystem som har kvarblivit sedan diktaturen, ledd av Bankanställdas fack.

I Palestina/Israel tillgrips fängslanden och bötesstraff mot arabiska arbetares fackförening för ”uppvigling”.

Vi ser en process som skakar om status quo inom ekonomin, samhället och hela det politiska systemet. Ta t ex USA, där tvåpartisystemet skakas av populism från höger (Trump) och vänster (Sanders). Nyligen gick hälften av delegaterna ifrån Demokraternas konvent i protest mot Clinton. Fackföreningar överväger att sluta stödja partiet. Det är en ljusglimt i tillvaron, allt annat än ”buisness as usual”.

Beträffande Sverige publicerar Arbetarinternationalen en perspektivartikel om skolans kris, hur den är relaterad till krisen för kapitalismen som system. Dessutom en artikel om hur det exportdriv som gynnat svensk ekonomi goda tider, trots en relativt mild reaktion på finanskrisen, riskerar att få förödande effekter under nästa nedgång i världsekonomin. Orosmolnen noterade, så finns det redan ett hoppgivande exempel på arbetande människors fantastiska självbevarelsedrift – i vårdarbetarnas och patienternas kamp för att förbättra sin situation.

Det är i motståndet som fröet till ett bättre samhälle ligger. Det enda alternativ som verkligheten har att erbjuda en sådan kamp är inte Status quo, utan en resa till ett fördjupat kaos och barbari.

Arbetarinternationalen

Arbetarinternationalen nr 4 ute!

9 okt 2016

 

Arbetarinternationalen nr 4 innehåller artiklar från flera olika aktuella områden, från situationen i Sverige  såväl som internationellt. Läs vår ledare för mer information om innehållet: Kanske samhället upplöser sig i ett bättre?

ÖPPEN TRIBUN: Brexit - en seger för Europas arbetare, av Jan-Erik Gustafsson

13 jul 2016

Arbetarinternationalen publicerar här ett bidrag till vår ÖPPEN TRIBUN – dvs den avdelning i den tryckta tidningen (och ibland här på nätet) som är öppen för insändare och diskussion kring politiska frågor ur ett arbetarklass- och arbetarrörelseperspektiv. Skicka in ditt bidrag till Arbetarinternationalen nr 4 senast 1 september (högst ca 3000 tecken).

 

Brexit - en seger för Europas arbetare

 

Storbritannien lämnar den Europeiska unionen (EU). Det blev det tydliga resultatet när 52 procent röstade för utträde och med ett högt valdeltagande på över 72 procent. Resultatet är en seger för den brittiska arbetarklassen. Utöver detta är det en seger för arbetare och folk i hela Europa.

Det är ett nederlag för finansoligarkin och spekulatörer i London City.

Det är ett nederlag för premiärminister David Cameron, som har tvingats avgå.

Det är ett nederlag för EU och Europeiska centralbanken och för hela deras politik av destruktiva planer för demokratin och gentemot arbetarklassen, och för deras avskyvärda politik som syftar till att – genom avtalet med Turkiet – till att skicka hem tusentals migranter som har flytt från krig som framkallats av de västliga imperialistmakterna.

Det är ett nederlag för Internationella valutafonden, för Obama och alla chefer för de kapitalistiska makterna som agerade för att Storbritannien skulle kvarstå i unionen.

Det är ett nederlag för Labour-partiets ledning , som kampanjade för att vara kvar i EU mot viljan av sina egna väljare och mot ställningstagande för utträde som togs av åtskilliga fackföreningar och lokala Labour-organisationer.

Det är ett nederlag för ledande personer i organisationer som hävdar att de representerar arbetarklassen, som över hela Europa kampanjade för att Storbritannien skulle kvarstå i EU, som Europafackets ledning (ETUC) och alla dessa som sin tur i varje land som Karl Petter Thorvaldsson LO i Sverige lånade ut sin röst till kören av stöd för EU.

Det är ett nederlag för samtliga partier både till höger och vänster i Sveriges riksdag, som inte förmådde uttala sig för ett brittiskt utträde.

Nu har en större spricka och oenighet öppnat sig. EU-eliten borde bespara oss talen och försäkringar utan ände om att renovera, reformera, utveckla och återuppbygga EU. Tala inte längre till oss om ett mera socialt och demokratiskt Europa. EU:s reaktionära institutioner kan inte reformeras.

Arbetare och folk i hela Europa kan vidga spricka genom att säga: ”Ut ur EU”, en slogan som nu ställs på dagordningen i Frankrike, Tyskland, Grekland, Portugal, Spanien, Irland och övriga medlemsländer.

I Sverige intensifierar Folkrörelsen Nej till EU kampanjen för ”Ut ur EU”, och uppmanar organisations-Sverige, fackföreningsmedlemmar och medborgare att kräva en ny folkomröstning om EU-medlemskapet.

Ja till demokrati!

Ja till arbetarklassens kamp för sina rättigheter!

Jan-Erik Gustafsson

8-sidig rapport från klasskampen i Frankrike - beställ gratis pdf.

14 jun 2016

/ai3-bifr-ettan.jpg

Tre fackliga aktivister från Arbetarinternationalen deltog på ett enhetsmöte i Paris den 4 juni, med 1 800 kämpar från de pågående strejk- och demonstrationsrörelserna.

Vi har övsersatt och sammanställt de viktigaste rapporterna om kampen från konferensen, för, som vi skriver:

"För att bättre förstå utvecklingen i Sverige, och för att förbereda sig för nästa steg, är det ovärderligt att studera både innehållet i de angrepp som den franska regeringen försöker genomföra och de kampmetoder som växer fram inom arbe- tarrörelsens led. Att det dessutom finns ett uppenbart behov av att ta steg framåt för att samordna kampen i de olika länderna har varit en viktig orsak till att börja ge ut tidningen Arbetarinternationalen."

Beställ den 8-sidiga rapporten som gratis pdf. Mejla arbetarinternationalen@gmail.com, så får du den med vändande mejl.

← Äldre inlägg