Senaste nytt

Arbetarinternationalen nr 10 (sep 2018)

23 sep 2018

Valet 2018 – Anpassningen till kapitalet
fördjupar den politiska krisen

Deklaration från Fjärde Internationalens
Internationella Sekretariat
angående frågan
om flyktingarna och migranterna i Europa

 

Läs och ladda ner AI nr 10 som pdf:

 

Valet 2018

23 sep 2018

Anpassningen till kapitalet
fördjupar den politiska krisen

 

Valresultatet bekräftar att den politiska utvecklingen i Sverige följer samma linje som den i resten av Europa. I land efter land ser vi hur de traditionella partierna går tillbaka, ibland så kraftigt att de nästan helt dör ut. Det gäller inte minst de partier som historiskt sett varit en del av arbetarrörelsen och som i kraft av det ofta innehaft regeringsmakten – i Sverige det socialdemokratiska partiet. Samma process som orsakar försvagningen av de traditionella arbetarpartierna har gjort det möjligt för högerradikala och främlingsfientliga partier att växa sig starka. Även om utvecklingen i den riktningen inte, i årets svenska val, gick riktigt lika långt som många befarade, så visar valresultatet och den stora valundersökningen Valu på att det handlar om ytterligare ett tydligt steg i den riktningen. Trots ett ökat valdeltagande så backar socialdemokratin från 31,01 procent till 28,26 procent och gör sitt sämsta valresultat sedan den allmänna rösträtten infördes. (s) går tillbaka i alla åldersgrupper och fick bland förstagångsväljarna bara omkring 20 procent. Av de som röstade på (s) 2014 så gick 11 procent till Sverigedemokraterna och 7 procent till Vänsterpartiet. Bland LO-medlemmar sker en kraftig minskning av antalet röster på (s) från 53 procent (2014) till 41 procent, medan SD går kraftigt framåt till 24 procent och V stannar på blygsamma 9 procent, fortfarande mindre än moderaterna. Bland LO-männen är stödet för SD hela 30 procent. (Dessa siffror är de justerade siffror som Valu presenterade 12/9)

Den grundläggande förklaringen till socialdemokratins tillbakagång och motsvarande valframgångar för SD utgörs av att socialdemokratin, åtminstone sedan 1990-talet, varit en av de huvudansvariga för de faktiska försämringar som drabbat vanliga arbetare, arbetslösa, sjuka, barn och gamla. Det handlar om pensionen och sjukförsäkringen; om privatiseringar och konkurrenssystem inom vård, skola och omsorg; om skattesänkningar för företag och inskränkningar av arbetsrätten… Sverige må vara fantastiskt för de som är friska och har en fast anställning med bra lön, men det är ett faktum att klyftorna i samhället har vuxit i årtionden och att alltfler trycks ned i osäkerhet och otrygghet, eller ren fattigdom. Att förneka allvaret i den utvecklingen, vilket företrädare för de traditionella partierna och massmedia tenderar att göra, leder till ett berättigat hat mot etablissemanget och ”pk-media”. För en stor och växande andel av visstidsanställda, låginkomsttagare, arbetslösa, långtidssjuka och fattigpensionärer är det ett hån när finansminister och statsministern säger att ”det går bra för Sverige”. Samma sak med förhärligandet av den ”liberala” och ”fria” världen (vilket inte minst Björklund ägnande sig åt under valkampanjen) och förlöjligandet av människors berättigade missnöje över liberalismens konsekvenser. Ett hån som leder till hat och en vilja att protestera, med de medel som står till buds.

Flyktingfrågan och högerradikalismens framväxt

Ansvaret för flyktingfrågans problematik ligger till fullo hos de europeiska regeringarna, inklusive den svenska, hos EU, hos andra internationella aktörer och hos det kapital som de ytterst representerar. Det gäller alla led:

  • Människor flyr sina hemländer på grund av krig och förtryck. Oavsett vilka de direkt stridande parterna är, eller vem som utövar det direkta förtrycket, så går det i de flesta fall att härleda orsaken och/eller svårigheterna att lösa problemen till imperialismens förödande ingripanden. Europa, inklusive Sverige, deltar i kampen för att till varje pris försöka kontrollera råvarutillgångar och transportvägar. Europeiska företag, inklusive svenska, med stöd av regeringarna, säljer vapen och kringutrustning till förtryckande diktaturer och pågående krig. EU och de enskilda europeiska länderna, inklusive Sverige, deltar direkt i krigsoperationer med förödande konsekvenser för civilbefolkningar (Libyen!).

  • På en annan nivå driver EU, inklusive den svenska regeringen, igenom ekonomiska samarbetsavtal med krav på att fattiga länder ska öppna sina marknader för det internationella kapitalet, inte minst genom privatiseringar. Detta leder till ökad fattigdom och desperation hos stora delar av befolkningen i dessa länder och därmed till viljan att fly till Europa.

  • Trots talet om ”humanitärt stöd” och ”solidaritet” så fortsätter regeringarnas hyckleri in i flyktingprocessen. Genom EU:s strikta regler för asylansökningar så tvingas flyktingarna i händerna på maffior och människohandlare, under vidrigast tänkbara förhållanden. Väl framme i Europa så utsätts flyktingarna för ovärdiga asylprocesser som kan dra ut år på tiden. Inte minst i Sverige fick privata aktörer stå för boenden till rena ockerpriser. Är det konstigt att den som just fått sin sjukpenning indragen blir förbannad för att skattepengarna används på detta sätt?

  • De flyktingar som får stanna i Europa utgör en grupp som är särskilt utsatta för de sociala nedmonteringar som systematiskt genomförts sedan 1990-talet, inklusive möjligheten att komma in på arbetsmarknaden. I detta läge tvekar inte kapital och regeringar att, under den ena eller andra formen, vilja skapa särskilda låglönearbeten, under kollektivavtalens nivå, eller låter staten gå in och betala en del av lönen i arbetsgivarens ställe. Det är uppenbart att sådana anställningar pressar ned lönerna på arbetsmarknaden i stort och bidrar till en uppdelning mellan ”vi” och ”dom”. Samtidigt som LO och (s) säger nej till vissa former av lönerabatt så godkänner de andra.

De verkliga alternativen är inte, å ena sidan, en liberal och EU-ledd ”anti-rasistisk” internationalism med ”fri rörlighet” och, å andra sidan, en tillbakagång till stängda gränser och ekonomisk nationalism. Att motståndet mot liberalismen ibland tar sig nationalismens form är ett utryck för ett lågt politiskt medvetande och avsaknaden av ledare värda namnet inom arbetarrörelsen, inte för ett verkligt alternativ till liberalismens EU. Att försöka bygga ett motstånd mot rasism och nationalism som bygger på en upplösning av gränsen mellan arbetarrörelsen och borgerligheten, kring linjer som ”vad som helst utom SD”, eller ”blocköverskridande samarbete” är på liknande sätt också ett uttryck för bristande förståelse för historiens lärdomar. Visar för övrigt inte erfarenheterna från ”Brexit” att även ett indirekt samröre med borgerliga och högerradikala kretsar för ”nationell suveränitet” i motståndet mot EU bara förvärrar förvirringen inom arbetarrörelsen?

Rasim och främlingsfientlighet är aldrig acceptabelt och ska bekämpas – bäst i vardagen, på ort och ställe där det förekommer. Det växande väljarstödet för högerradikala och nationalistiska partier är dock i första hand ett symtom på ett missnöje med de etablerade partiernas faktiska ansvar för de ökade klassklyftorna och den sociala misärens utbredning. Så länge en sådan social process pågår kommer det att finnas en grogrund för högerradikala ledare och organisationer att få gehör. Detta är den huvudsakliga lärdomen från fascismens och nazismens framväxt på 1930-talet. Den enda kraft som i grunden kan motverka högerradikalismen är en stark och självständig arbetarrörelse, samlad bakom program och ledare som strävare efter att avskaffa de krafter som upprätthåller och fördjupar klassamhället, genom verklig kamp. Detta i synnerhet som kapitalet och borgerligheten alltid tenderar att välja högerradikalism och ren nazism som allierade när de hotas av en stridbar arbetarrörelse som vill avskaffa deras makt. I Sverige har vi redan sett hur arbetsgivarnas centralorganisation Svenskt Näringsliv har etablerat kontakt med SD kring gemytliga middagar där SD får i uppdrag att lägga fram lagförslag motsvarande kapitalets behov, såsom förslaget på förbud mot sympatistrejker.

Återuppbygg arbetarrörelsen med ett europeiskt perspektiv

För vår del är det vare sig aktuellt att bekämpa kapitalet och liberalismen med en nationalistisk underton, eller att bekämpa nationalism och rasism tillsammans med borgerliga krafter. Båda dessa vägar utgör återvändsgränder som bara förvärrar situationen. Alternativet till liberalismens EU är en annan form av europeiskt samarbete, som inte ”går vägen” över ett försök att återupprätta den nationella suveräniteten. Den suveränitet som behöver återupprättas i Europa är inte nationernas, utan det vanliga folkets, oavsett ursprung, med arbetarna och deras självstyrda organisationer som motor i en bred rörelse, oberoende från kapital och arbetsgivare. Inga av de allvarliga ekonomiska, sociala och ekologiska problem som tynger oss kan i grunden lösas med mindre än att det privata ägandet av produktionsmedlen avskaffas till förmån för ett gemensamt ägande och en gemensam beslutsrätt över investeringar. Utvecklingen av produktion, transporter, infrastruktur och handel i Europa har nått en sådan hög nivå av europeisering att dessa gemensamma strukturer behöver återskapas på europeisk nivå, utifrån en gemensam europeisk rörelse ledd av en pånyttfödd arbetarrörelse värd namnet. Trovärdigheten i en sådan inriktning ligger inte bara i den politiska linjen, utan även i de krafter som samlas kring den. Det mest utstuderade och omfattande program kommer inte att påverka utvecklingen om den inte förmår att nå ut till arbetarklassen och dess närstående, men en stor och bred rörelse utan ett tydligt program kommer inte heller att nå det resultat man hoppas på. Det krävs en kombinerad utveckling av program och rörelse, där de båda bidrar till varandras utveckling. Även om mycket programmatiskt arbete ligger framför oss, för att svara mot de nya linjerna i utvecklingen, så finns det i arvet från arbetarrörelsens mest konsekventa och klarsynta strömning – Fjärde Internationalen – en grund som gör det möjligt att redan i dag ta steg framåt i organiseringen. Även ur den organisatoriska aspekten handlar det om en kombinerad utveckling på två nivåer. Ytterst att bidra till återorganiseringen av en arbetarrörelse som omfattar de breda massorna och som ställer sig uppgiften att ta över makten, men för att lyckas med detta krävs det även en mer sammansvetsad grupp, som på europeisk (och internationell) nivå upprätthåller de uppnådda programmatiska principerna, ställer sig uppgiften att vidareutveckla programmet och inte minst förmår att omsätta det i initiativ som syftar just till att samla de styrkor som tagit upp kampen, på sin arbetsplats, i sin fackförening, i sitt bostadsområde eller kring politisk stridsfrågor – oavsett eventuell partitillhörighet – för att driva på återuppbyggandet av arbetarrörelsen.

Det är sant att Fjärde Internationalen ännu är svag (i synnerhet i Sverige!), men antalet medlemmar räknas likväl i tusental i Europa och ytterligare tusental i resten av världen. I flera länder deltar Fjärde Internationalens kärnor och organisationer på ett drivande sätt i bredare rörelser och partier, tillsammans med aktivister från andra traditioner. Inom ramen för Arbetarnas och folkens Internationella Nätverk (AIN) samarbetar också Fjärde Internationalens aktivister med fackliga landsorganisationer, politiska rörelser och aktivister som är indragna i kampen mot kapitalet och imperialismen världen över.

Utvecklingen i världen, inklusive i Europa och Sverige, är på många sätt dramatisk, med risker för en fortsatt samhällsupplösning. Organiseringen av motståndet brådskar. För att bidra till det bjuder vi in till en diskussion kring de frågor vi reser i denna text och kring innehållet i Deklarationen från Fjärde Internationalens Internationella Sekretariat angående frågan om flyktingarna och migranterna i Europa.

Ett första möte kommer att äga rum i mitten av oktober, i Stockholm. Kontakta oss för information om exakt tid och plats.

Arbetarinternationalen nr 9 (jan 2018)

20 jan 2018

Det katalanska folket har åsamkat monarkin
och dess institutioner ett nederlag

(uttalande från POSI:s vu, FI:s sektion i Spanien – Madrid 23 december 2017)

Läs och ladda ner AI nr 9 som pdf:

Uttalande från Världskonferens mot krig och utsugning

27 dec 2017

Den Öppna Världskonferensen mot krig och utsugning hölls i Alger den 8 – 10 december 2017. På konferensen antogs ett uttalande som du hittar på svenska här:

Uttalande (från AIN-brev nr8)

Se även: www.eit-alger2017.org/en/

Arbetarinternationalen nr 8 ute!

2 okt 2017

Ur innehållet:

• Ledare om den nuvarande situationen och om vilken motståndslinje som motsvarar dagens behov
• TEORI: Författarens presentation av den 700-sidiga boken Kapitalism och världsekonomi – Teoretiska grunder och empirisk analys för att förstå 2000-talets ekonomiska problem, av Xavier Arrizabalo Montoro, professor i ekonomi vid Complutense-universitetet i Madrid
• EU rustas upp och militariseras, av Jan-Erik Gustafsson
• Historisk tillbakagång för regeringspartierna i Tyskland
• Vad står på spel inför folkomröstningen i Katalonien?, av Angel Tubau (Barcelona)
• Klassmotsättningarna i Frankrike
• Venezuela hotas av imperialismen, men motståndet organiseras
• Intervju med Eva Jonsson, politisk aktivist som stöder Världskonferensen i Alger.

Nr 8 (inklusive porto) – 35 kr
Prenumeration (4 nr) – 120 kr

Plusgiro: 80 73 27–2
BankGiro: 5135–9925

Världskonferens 8–10 december 2017

31 aug 2017

Det blir den 8–10 december som den öppna världskonferensen mot krig och utsugning kommer att hållas i Algeriet.

På ett förberedande möte som hölls i Berlin den 17 juni, i synnerhet med vårdarbetare, lanserades ett Upprop till arbetare och aktivister i Europa, som ett led i förberedelserna av världskonferensen.

Ladda ned fyrasidigt kampanjblad med Berlin-uppropet: Gemensam europeisk kamp till försvar av vården och arbetsrätten!

Du hittar uppropet även under rubriken ÖVK December17 ovan.

Bort med tassarna från Venezuela!

29 jul 2017

KOMMUNIKÉ

Från Arbetarnas och folkens Internationella Nätverk (AIN)

Ingen inblandning från Donald Trump

eller från EU!

Bort med tassarna från Venezuela!

Kära kamrater,

Om några dagar, den 30 juli, kommer valet till den konstituerande församlingen, som sammankallats av president Nicolás Maduro i Venezuela, att äga rum.

Anhängarna till Arbetarnas och folkens Internationella Nätverk i Venezuela, aktivister och fackligt aktiva organiserade i en organisation som heter ”Arbets- och Ungdomskollektivet”, har skickat oss följande kommuniké:

”USA har offentligt tagit ansvar för offensiven, i sällskap med de allierade och underordnade regeringar som förstärker och stödjer dess ställningstagande om Venezuela. Meddelandet är tydligt: de kommer att fortsätta sin offensiv genom ekonomiska sanktioner, i syfte att dra åt tumskruvarna ännu hårdare, det vill säga, att blockera den venezuelanska ekonomins maskineri. Det är det som tydligt framgår av de olika deklarationerna från USA:s president, Donald Trump. Och med det syftet har man använt sig av olika påtryckningsmedel.

På det ekonomiska området: försök att blockera importvägarna för mat på väg till de lokala försörjnings- och produktionskommittéerna, vilka är ett verktyg som regeringen använder sig av för att se till att familjerna får tillgång till baslivsmedel till bra pris. Det handlar även om internationella ekonomiska påtryckningar och om den venezuelanska Handels- och produktionsfederationens (Fedecámaras) – storborgerlighetens – delaktighet, samtidigt som reserver av livsmedel och medicin bränns upp, liksom lastbilar avsedda för livsmedelstransporter.

På det politiska området: den venezuelanska oppositionen går för närvarande framåt i sitt försök att installera en parallell regering; och i det syftet har Nationalförsamling förmått sina egna domare att avlägga ed för att konstituera en Högsta domstol (där alla offentligt är motståndare till regeringen) och oppositionen Samlingen för demokratisk enhet (Mesa de Unidad democrática) har meddelat att de kommer att utse en president för en ”enhetsregering” via primärval. De har till och med redan lagt fram den nya regeringens punktprogram.

För att konsolidera denna ”regering för nationell enhet”, så stödjer sig la Mesa de Unidad demorática på händelser med kraftigt våld, såsom det fruktansvärda agerandet med att bränna personer levande, att fullständigt förbjuda tillträdet till oppositionens områden, tränga in i de folkliga områdena med chockgrupper, belägra offentliga institutioner, sjukhus, TV-bolag – såsom VTV, lokala radio- och TV-stationer – med användande av vapen, granater, Molotov-cocktails, militära vapen (attackgevär R15) mitt på dagen och på flera platser. De skjuter med eldvapen på de statliga säkerhetsstyrkorna och mot militärkasernerna. Allt detta åtföljt av ständiga uppmaningar till de militära styrkornas officerare att ”resa sig mot regeringen”. De tvekar inte heller att trakassera och mörda ”chavister” (eller de som de betraktar som sådana pga av deras hudfärg eller kläder). De har även lyckats att blockera distributionssystemen för mat och mediciner i flera städer.

Ett annat område som används flitigt för deras attacker är kommunikationsområdet; inför det utländska samfundet så legitimerar de det använda våldet genom att framställa det som rättfärdigt, heroiskt och nödvändigt (…).

Ett annat viktigt skäl till att rösta på söndag (30 juli) är för att svara på hoten från USA:s president, som har fräckheten att kräva att valet ska ställas in. Samma sak gäller andra organismer, såsom EU, Mercosur och regeringarna i några latinamerikanska länder, som, genom sin politik av underkastelse till amerikanska initiativ, anslutit sig till detta oförskämda krav på inblandning.

Slutligen, inom denna ram, så deltar Arbets- och ungdomskollektivet genom att stödja de 79 arbetarkandidaterna på listan från Bolivianska Socialistiska Arbetares Central (CBST), på vilken finns arbetaren Raúl Ordóñez, ordförande för vattenarbetarnas fackförbund, aktivist i Arbets- och ungdomskollektivet och en av undertecknarna av uppropet till AIN:s 9:e Öppna Världskonferens.

Från vår sida så uppmanar vi alla arbetare, deras fackliga organisationer, fackförbund och fackliga centralorganisationer att genomföra enade mobiliseringar på den folkliga maktens sida, för att tillsammans kämpa för en konstituerande församling som försvarar nationens suveränitet, som förstärker inrättningarna för direkt demokrati, som konsoliderar och förstärker det arbetande folkets arbetsrättsliga och sociala rättigheter.

Vi uppmanar nu till deltagande i valet den 30 juli, för att visa imperialismen och dess inhemska hantlangare vår oförstörbara vilja att försvara vårt land. Så att de tydligt får veta att Venezuela inte är någons bakgård, det är ett fritt och suveränt land!”

Arbetarnas och folkens Internationella Nätverk, som förbereder den 9:e Öppna Världskonferensen under de kommande månaderna, som är trogen sina internationalistiska principer till försvar av arbetarnas intressen, av deras organisationers oberoende och av nationernas suveränitet, sprider detta upprop till alla sina korrespondenter, till hela arbetarrörelsen, till dess organisationer och till de nationella befrielserörelserna överallt i världen, i syfte att stödja den venezuelanska nationen som hotas av imperialistiskt ingripande.

AIN:s samordnare:

Louisa Hanoune (Algeriska Arbetarpartiet – PT)

Geoffrey Excoffon (Franska Oberoende Arbetarpartiet – POI)

 Alger/Paris, 27 juli 2017

Inför Världskonferensen: möte i Stockholm

13 jun 2017

Lördag den 10 juni samlades 13 arbetaraktivister i Stockholm för att diskutera om situationen i världen och i Sverige och om hur arbetarrörelsen organiserar motståndet. Kévin, facklig ledare inom Frankrikes största fackliga landsorganisation och aktiv inom det Oberoende Arbetarpartiet (POI) inledde med en internationell överblick.

Han kunde berätta om många exempel på hur de traditionella partierna, både till höger och vänster, dras in i en allt djupare kris. Frankrike befinner sig mitt uppe i en historisk omvälvning där det traditionella högerpartiet för första gången inte gick vidare till den andra valomgången i presidentvalet och där såväl socialdemokratin (Socialistpartiet) som det tidigare så starka Kommunistpartiet håller på att helt försvinna.

Samtidigt börja breda lager inom arbetarklassen att förenas kring ett motstånd. I Storbritannien och Spanien tar det sig uttryck kring ett stöd för vänsterledare inom de socialdemokratiska partierna (Corbyn i brittiska Labour och Sanchez i spanska Socialistpartiet), mot högern inom de egna partierna. I Frankrike tar det sig uttryck i den nya rörelsen ”Det okuvade Frankrike” kring Mélenchon, som fick över 7 miljoner röster i presidentvalet.

Kévin berättade att de hundratusentals fackliga aktivister som deltog i massprotesterna mot den försämrade arbetsrätten (El-Khomri-lagen) förra året, nu finns i ”Det okuvade Frankrike”. Tusentals av de mest aktiva och drivande är närmare organiserade i Kommittéerna för kontakt och utbyte och kring POI:s veckotidning Arbetarinformation (Informations Ouvrières), utan att nödvändigtvis ha några större förhoppningar på Mélenchon som ledare.

I den dramatiska värld vi lever i, så utgör ansträngningarna med att bygga upp ett enat motstånd i Frankrike ett steg framåt. Medlemmar och aktivister i olika fackliga organisationer och olika arbetarpartier förenas i kampen och i gemensamma diskussioner.

Kévin menade att syftet med den Öppna Världskonferensen mot krig och utsugning är att göra samma sak på internationell nivå – att få tillstånd en diskussion om hur vi tillsammans kan stärka motståndet.

Deltagarna på mötet var eniga om betydelsen av den Öppna Världskonferensen och att fortsätta den gemensamma diskussionen här i Sverige.

Stöd de lock-outade hamnarbetarna!

25 maj 2017

Stöd de lock-outade hamnarbetarna!

Försvara konflikträtten för alla!

MOTSTÅND! Inte en röst på Macron eller Le Pen!

3 maj 2017

Uttalande från franska Oberoende Arbetarpartiet (POI) inför presidentvalets andra omgång:

Inte en röst på reaktionens kandidater!
Inte en röst på Macron eller Le Pen!

MOTSTÅND!

Läs hela uttalandet på svenska här

Arbetarinternationalen nr 7 ute!

3 maj 2017

I och med detta nummer 7 så renodlas Arbetarinternationalen till en ledare om situationen i Sverige i ett internationellt perspektiv; teoretiska frågor; samt dokument och artiklar från organisationer som deltar i Arbetarnas och folkens Internationella Nätverk (AIN) och för närvarande förbereder den Öppna Värlskonferensen i Alger, 5–8 oktober 2017.

Se innehållsförteckning under menyn Arkiv > Arbetarinternationalen

Oktober17 – Världskonferens mot krig och utsugning

16 feb 2017

Arbetarinternationalen rapporterar om förberedelserna för den Öppna världskonferens mot krig och utsugning som kommer att hållas i Alger, 5-8 oktober 2017, på initiativ av Arbetarnas och folkens Internationella Nätverk (AIN). Vi arbetar även aktivt i förberedelserna för att en svensk delegation ska kunna delta på konferensen.

Vi har producerat en 8-sidig bulletin med de texter som ligger till grund för konferensen och en första lista med undertecknare från hela världen. Bland de drygt 200 personerna finns en rad ledare för fackliga landsorganisationer och nationella fackförbund, liksom politiska partier och organisationer verksamma i kampen mot krig och utsugning.

Beställ denna bulletin genom att mejla till redaktionen, så får du den som pdf via mejl.

Uppropet (utan undertecknare) hittar du även under menyn ÖVK Oktober17 ovan.

Lång hamnkonflikt berör oss alla

2 feb 2017

Tisdagen den 24 januari låg verksamheten i Göteborgs containerhamn nere, eftersom Hamn4an och dess medlemmar genomförde en 8-timmars strejk mot arbetsgivaren APM Terminals. Strejkaktionen som sådan var lyckad och visade på en god kampberedskap, men konflikten är lika låst som tidigare. Varslen om massuppsägningar ligger fast.

Allt talar för att vi har en långdragen konflikt framför oss – Jordi Aragunde, samordnare för hamnarbetarnas internationella organisation IDC, ser den redan som ”ett kusligt eko” från den långa konflikten i Liverpools hamn på 90-talet. En konflikt som allt tydligare handlar om Hamnarbetarförbundets själva existens och existensberättigande.

Det är som den nya situationen – med en långdragen ekonomisk kris och en allt osäkrare politisk situation, både i Sverige och internationellt – inte har ett utrymme för ett fackförbund av denna typ. Ett fackförbund som är ett föredöme vad gäller arbetardemokratiskt arbetssätt och beredskap att fullt ut försvara medlemmarnas intressen, oberoende från arbetsgivare och politiska partier.

Den speciella situationen, där medlemmarna formellt omfattas av det kollektivavtal som arbetsgivaren tecknat med Transportarbetarförbundet, men där deras eget fackförbund formellt inte omfattas av vare sig kollektivavtalets skyldigheter (fredsplikten) eller rättigheter, har tidigare hanteras på ett sätt som gett Hamnarbetarförbundet grundläggande rättigheter som förhandlingspart. Nu har APM Terminals bestämt att det är slut med det, påhejade av ledare inom Transport (se AI nr 5).

Även LO:s avtalssekreterare Torbjörn Johansson ansluter sig nu till hetsjakten och säger i en intervju i Dagens Arena (27/1) att ”det Hamnarbetarförbundet gör är per definition olagligt. Vad jag kan tycka är att arbetsgivarna skriker för mycket och agerar för lite. Man kan ju ta dem till domstol. … de vill ha ett eget avtal och då är det olagligt. Blir de erbjudna hängavtal, då måste man till slut skriva på, och gör de inte det så får man ta det till domstol”.

Enda anledningen till att arbetsgivarparten Svenska Hamnar tvekar att anmäla Hamnarbetarförbundet till Arbetsdomstolen beror på att man redan 2004 provade det och förlorade.

Ändra lagen!

Arbetsgivarna och deras stödtrupper nöjer sig dock inte med att konstatera att den juridiska vägen för tillfället tycks vara stängd, utan tvärtom reses nu krav på lagändringar.

Den centrala arbetsgivarorganisationen Svenskt Näringsliv kräver genom sin vice ordförande Peter Jeppsson att ”man måste se över konfliktreglerna nu. Vi vill ha förändringar som gör att ett tecknat kollektivavtal innebär fredsplikt, och det vill jag gärna få tillfälle att diskutera med företrädare för regeringen”. I ett brev till arbetsmarknadsminister Ylva Johansson skriver Jeppson att ”hamnstrejken i Göteborg visar på allvarliga brister i de lagstadgade konfliktreglerna på arbetsmarknaden” (Sveriges Radio, 23/1)

Liberalerna föreslår, genom sin talesperson Mats Persson, en ”proportionalitetsprincip” som begränsar möjligheterna till den typ av stridsåtgärder som nu förekommer i Göteborgs hamn, med hänvisning till att ”en vanlig dag passerar hälften av alla containrar som går på import och export till och från Sverige, Göteborg. Därmed handlar konflikten i Göteborgs hamn också om vad som är en rimlig stridsåtgärd i förhållande till allmänintresset. För svensk exportindustri är tillgången till Göteborgs hamn avgörande för konkurrenskraften”. I sin argumentering tillägger Persson att det ”finns möjlighet för grupper som innehar nyckelfunktioner i företagen, som elektriker och transportarbetare, att använda stridsmedel eftersom företag på många ställen i produktionskedjan blir mycket sårbara om sådana funktioner faller bort” (Svenska Dagbladet, 26/1).

Västsvenska handelskammaren kräver även de en ”proportionalitetsprincip” där ”stridsåtgärder som står i oproportionerlig nivå till åtgärdens omfattning ska kunna förklaras som ogiltiga” (Dagens Arena 27/1).

Inget fel på samordningen, där man inom tre dagar går ut på olika arenor med sitt budskap! Lika tydligt är det hur medvetna de är om den kraft som organiserade och kampvilliga arbetare har att spränga kapitalets spelregler.

Hamnarbetarförbundets konstruktiva svar

Såväl arbetsgivaren som Transport och LO erbjuder Hamnarbetarförbundet ett hängavtal. Det skulle innebära att man ansluter sig till det avtal som förhandlas fram av arbetsgivaren och Transport, utan att ha möjlighet att påverka innehållet. Det har Hamnarbetarförbundet med rätta avvisat, för att istället föreslå ett gemensamt avtal, där de två fackförbunden blir likvärdiga parter, när det nuvarande avtalet löper ut 30/4.

Ett exempel på ett sådant avtal finns bland lärarna, där Lärarförbundet och Lärarnas Riksförbund, sedan 1996, ingår i kartellen Lärarnas Samverkansråd som är den avtalsslutande parten. För LR och dess medlemmar, som är det mindre och mot arbetsgivaren oftast skarpare förbundet, så är inte erfarenheterna odelat positiva av detta Samverkansråd, men alternativen framstår i dagsläget som sämre. Samma sak tycks gälla för Hamnarbetarförbundet och deras förslag. Det är därför värt allt stöd, även om det innebär en taktisk reträtt vad gäller den lokala strejkrätten. 

Kampens fortsättning förbereds

Hamnarbetarförbundet har tydligt markerat att strejkaktionen den 24 januari bara var ett steg i en upptrappad kamp på flera nivåer. Det handlar dels om att väcka medvetenheten bland andra arbetarkollektiv för att stärka den gemensamma kampen. De stöduttalanden, även från krafter inom LO och TCO, som gjordes på strejkdagen utgör en bra startpunkt för det. Det handlar också om att inom IDC fatta beslut om stödaktioner i hamnar på internationell nivå, vilket ska diskuteras av IDC under helgen 28-29 januari.

Det finns all anledning för arbetarrörelsens fackliga och politiska organisationer, både i Sverige och Internationellt, att förbereda konkreta solidaritetsåtgärder med Hamn4an och dess medlemmar.

Arbetarinternationalen

Öppen Världskonferens, mot Trumps och arbetsgivarnas angrepp

21 jan 2017

I Göteborgs hamn pågår i skrivande stund (januari 2017) en skarp strid mellan Svenska Hamnarbetarförbundet (SHF) och arbetsgivaren APM Terminals (Mærsk). Arbetsgivarens mål i denna strid är inte bara att försämra arbetsvillkoren, utan att direkt utradera den fackliga organisationen SHF.

Detta är ett uttryck på svensk mark av ett internationellt fenomen som vuxit sig starkare de senaste åren: en hämningslös offensiv mot alla fackliga organisationer som försvarar sina medlemmars intressen oberoende från arbetsgivare och regering. Detta sker dels genom direkta angrepp och trakasserier, dels genom försök att integrera de fackliga organisationerna i ”treparts-samtal” och ”sociala-dialoger” där grunden redan på förhand är given: i den svåra situationen måste facken medverka till en nedmontering av arbetsrätt, anställningsvillkor, sociala skyddsnät och servicenivå, liksom till privatiseringar och konkurrensutsättningar.

Det finns en mängd exempel på hur ledningarna för fackförbunden inom LO, TCO och SACO låtit sig dras med i överenskommelser som inte bara går emot medlemmarnas intressen, utan också urholkar den fackliga organisationens roll som en oberoende och självständig kraft.

Det pågår, framförallt i de rika länderna, en ständig press på fackföreningarna att låta sig dras med i en ”nationell samling” av respektabla krafter från höger till vänster, med hänvisning till hot från terrorism och ”fascism” (högerpopulismen).

Men är det inte just de ”respektabla” politiska krafter som vill få tillstånd ”breda samlingar” för att med näbbar och klor försvara det sönderfallande ekonomiska systemet som själva är ansvariga för framväxten av högerpopulism och terrorism?

Hillary Clinton har medgett att USA finansierade framväxten av Al-Qaeda och att Daesh/IS använder amerikanska vapen[1]. Det är bevisligen stormakterna som, direkt eller indirekt, pumpar in vapen och pengar till stridande parter med reaktionära agendor, inte minst för att till varje pris säkra kontrollen över råvaror. Det är därför ingen överdrift att säga att det är imperialismen som är huvudansvarig för omfattningen av krigen och flyktingkatastroferna. Svenska regeringar, både till höger och vänster, är i högsta grad medansvariga, med sin vapenexport till Saudi-Arabien och liknande länder, med sitt deltagande i propagandakrig och militära insatser, med sitt stöd till fortsatta avregleringar och privatiseringar inom EU och andra internationella organisationer och förhandlingsrundor.

Det är arbetarrörelsens egen ledning, i Sverige och andra länder, som genom sin borgerliga politik gjort hundratusentals (tiotals miljoner på internationell nivå) politiskt hemlösa och i vissa fall lätta offer för högerpopulismen. Det är inte ”nationella samlingar”, mer EU och mer av samma politik som kommer att vända den utvecklingen. Tvärtom.

Men det finns ett motstånd som nu växer fram och som spränger dessa ramar. Ett motstånd bland arbetare och ungdomar tillsammans med sina organisationer, inte minst fackliga. Från Paris till São Paulo, från Johannesburg till Göteborg. För att det motståndet ska bli framgångsrikt måste det samordnas på internationell nivå – eftersom angreppen är samordnade internationellt, eftersom alla ekonomiska processer är internationella och eftersom även ett nytt ekonomiskt och politiskt system oundvikligen måste byggas på internationell nivå.

I och med att Trump nu tillträder som president så skärps utvecklingen ytterligare. Det är med den bakgrunden – med ett allt snabbare politiskt, socialt och ekonomiskt sönderfall, det allvarligaste sedan Andra Världskriget – som det algeriska Arbetarpartiet (PT), tillsammans med alla de krafter som finns samlade i och kring Arbetarnas och folkens Internationella Nätverk (AIN) och med nya kämpande krafter, beslutat att organisera en Öppen Världskonferens i oktober 2017.

Uppropet till konferensen kommer att publiceras inom kort.

[1] Se t ex här: https://www.youtube.com/watch?v=Dqn0bm4E9yw

 

Ledaren, Arbetarinternationalen nr 5

2 dec 2016

Endast principiell arbetarenhet
kan ta oss ur den politiska ledarskapskrisen

 

I nummer 5 av Arbetarinternationalen ligger fokus på arbetares behov av och kamp för att nå enhet, både för att uttrycka klassens politiska självständighet och för att försvara sina sociala rättigheter. I Sverige illustreras problemet med Socialdemokraternas missrepresentation av de fackliga intressena och när det gäller arbetarna, invandrarna, de prekära och andra allierade grupper i förorterna. I USA är det samma sak, där facket AFL-CIO:s förbund alltmer kommer i motsättning till det borgerliga Demokratiska partiets ledarskap, och där behovet av ett Labor Party blir en brännande aktuell fråga. I Spanien kommer socialistpartiet PSOE:s ledarskap i frontalkrock med arbetarrörelsens majoritet, när det släpper fram en ny högerregering ledd av Rajoy och försätter chansen att utnyttja mobiliseringar av sin bas och fackföreningarna som nu går ut mot reaktionära lagar och till försvar av strejkrätten. I Tyskland fortsätter socialdemokratiska SPD:s ledarskap att försvara Agenda 2010 (en politisk linje för kontrareformer och privatiseringar) och öppnar för ett missnöje som högerpopulistiska AfD utnyttjar. Överallt samma mönster: missnöje med socialdemokratins borgerliga politik lvisar sig i medlemsavhopp och efterkrigstidens lägsta valsiffror, och utnyttjas nu av borgerligheten.

Fackföreningarna är idag arbetares enda legitima massorganisationer, som behöver en enad linje och självständighet från statlig inblandning, borgerligheten och allehanda politiska missledarskap. För att kunna försvara sig mot konsekvenserna av kapitalismens systemkris och dess symptom så är enheten bland basmedlemmarna i arbetarrörelsens massorganisationer första villkoret. Men det medför även ett andra villkor: att försvarsstriderna enas kring en realistisk politisk linje som öppnar för förändring av hela samhället. I Sverige ser man hur socialdemokratins återvändsgränd som politiskt projekt har medfört bristande legitimitet för LO:s fackligt-politiska samverkan med Socialdemokraterna. Vad som behövs är en linje som kan ena kritiska socialdemokrater med krafter som väger mot att kapa banden med partiet och istället politisera LO. Behövs rent av ett nytt självständigt parti för arbetarklassen? Livsmedelsarbetaren Daniel Nordström har skrivit en motion med detta i åtanke till Livs nästa kongress. AI tar upp frågan om partipengarna, motionen publiceras och livsmedelsarbetare tycker till om den.

Ett stående tema i detta nummer är de utmaningar som arbetarrörelsens påverkan på samhället står inför: finanskapitalets överstatlighet, nedindustrialiseringen, privatiserings- och avregleringspolitiken, attackerna på strejkrätten och de sociala eftergifter som en gång har avtvingats Europas härskande klasser m.m. Varför är det omöjligt att isolera sig i ”sin” nation med en protektionistisk politik, såväl för borgerligheten som för arbetarrörelsen? Av alla de exempel som ges från Sverige, USA, Tyskland, Spanien, Frankrike, Sydafrika och utöver kan man se liknande försvarsbehov hos arbetare världen över.

Arbetarklassen är en internationell klass, idag än mer än någonsin, av alla nationer i varje land, som står emot en motståndare som är organiserad internationellt både på politiskt och ekonomiskt plan. I den allvarliga situation där de rika och mäktiga inte längre kan respektera vad arbetarrörelsen har vridit ur deras händer under en stor del av hela förra århundradet, t.ex. i Sydafrika där systemets väktare tar sig frihet att hota om att låta blodet flyta på öppen gata om studenterna och arbetarna inte avbryter kampen mot kvarblivande orättvisor efter Apartheids fall 1994, då är det påkallat att med hast ena krafterna för motangrepp. Därför så förbereder Arbetarnas internationella nätverk en Öppen Världskonferens till hösten 2017 (lagom till hundraårsminnet av ryska Oktoberrevolutionen). AI uppmanar sina läsare att stödja initiativet och lovar att följa förberedelserna i framtida artiklar… 

Arbetarinternationalens redaktion

← Äldre inlägg