Mot den svenska och internationella borgfredsalliansens krig!
Jag känner en stark olust när oskyldiga män, kvinnor och barn utsätts för grymheter. I synnerhet väcks starka känslor i mig när människor som tar strid, kanske för sina grundläggande demokratiska fri- och rättigheter, krossas under diktaturers övervåld och tyranni.
I sådana situationer önskar man kanske att det fanns en Gud. En Gud som på sitt övermänskliga och allsmäktiga sätt kunde förhindra åtminstone de värsta massakrerna. En Gud som i det kritiska ögonblicket griper in och tar över kontrollen över människornas historia. En Gud som efter sitt kirurgiska ingrepp lika självklart lämnar tillbaka kontrollen till människorna så att de i frihet kan skapa sin egen historia, inom ramarna för ett mer fredligt kivande.
Kanske den enda tillgängliga övermakten mer liknar Satan än Gud. Kanske Satan, genom tillfälliga omständigheter, hamnar i motsättning till just den demon som terroriserar de medmänniskor man bryr sig om. Ja, då är man kanske beredd att, för den här gången, sätta sitt hopp till Satan, mot den gemensamma fienden. Även om man vet att i grunden så är Satan och demonen av samma skrot och korn.
Gud eller Satan, det har blivit en underordnad fråga när det gäller om stormakterna, FN och NATO bör gripa in i striderna mellan rebellerna och demonen Khadaffi, eller inte. I vissa vänsterkretsar bedyrar man att man inte har några illusioner om imperialismen och dess avsikter, men i den konkreta situationen så ser man att anfallen mot Khadaffis överlägsna militära styrkor är nödvändiga för att rädda livet på massor av frihetskämpar och civila.
Förslaget till den FN-resolution som öppnade dörren för imperialismens bombningar presenterades på följande sätt, i säkerhetsrådet den 17 mars, av Frankrikes borgerliga utrikesminister Alain Juppé:
” ’Situationen på marken är mer alarmerande än någonsin och utmärks av ett våldsamt återerövrande av städer som har befriats’. Säkerhetsrådet kan inte stå vid sidan och ’låta krigshetsarna håna internationell lag’. Världen upplever ’en våg av mäktiga revolutioner som kan förändra historiens gång’, men det libyska folkets vilja har ‘trampats på av Khadaffi-regimens fötter’. (...) Han sa att det brådskande behovet av att skydda civilbefolkningen har lett till utarbetandet av den nuvarande resolutionen, som auktoriserar Arabförbundet och de medlemsstater [i FN] som så önskar att vidta alla åtgärder för att skydda områden som hotas av Khadaffi-regimen. ’Vi har väldigt lite tid – kanske bara en fråga om timmar’, sa han, och tillade att för varje timme och dag som går så ‘ökar tyngden’ på det internationella samfundets axlar.”[1]
Denna inriktning har samlat FN, NATO, EU, regimerna i Frankrike, Storbritannien, USA, i princip hela den svenska Riksdagen, inklusive socialdemokraterna och Vänsterpartiet, liksom delar av de organisationer som åberopar sig på marxismen. Var och en kan ha sina specifika bevekelsegrunder, men grunden är ett JA till bombningarna mot Khadaffi och hans styrkor, för att ”skydda civilbefolkningen och den demokratiska revolutionen”.
Det är troligt att hela denna internationella borgfredsallians har rätt i att det dog färre rebeller och civila den 17 mars och dagarna därefter, än det skulle ha gjort utan de inledande bombangreppen från de franska, brittiska och amerikanska styrkorna. Kanske är det också så att situationen i Libyen idag (i mitten av juni) skulle ha sett ännu värre ut utan NATO:s och den svenska krigsmaktens fortsatta ingripanden. Vi vet inte säkert, men det är möjligtvis så.
Personligen så räcker inte detta för mig för att jag ska ansluta mig till den internationella borgfredsalliansen. Inte om man sätter in utvecklingen i Libyen i det aktuella internationella sammanhanget.
I Sverige vädrar det svenska toppskiktet av militärer, vapentillverkare och politiker morgonluft. Som ystra kalvar på grönbete släpper de sina hämningar och talar öppet om vilket viktigt tillfälle det här är att få visa upp JAS-Gripen i verkliga militära operationer, som en storslagen reklamkampanj som kan öka försäljningen; för att träna svenska elitsoldater; och utveckla samarbetet med NATO; och för att öka Sveriges ”internationella närvaro”. Juholt har inte varit sen att dra sitt strå till stacken genom att i socialdemokratins namn öppna perspektivet för svenska trupper i Sudan och ytterligare länder.
Det här är ingen detalj, i synnerhet inte om vi tar in att denna borgfredsallians i Sverige har sin motsvarighet på internationell nivå. Och i synnerhet inte om vi tar in i vilken situation av världskapitalismens kris och den internationella klasskampens utveckling detta sker.
Den världsekonomiska krisen väller fram som tsunamivågor som slår mot land efter land: Grekland, Irland, Portugal, Spanien, USA... Vågdalarna kan innebära perioder av lugn, men de faktorer som orsakar krisvågorna fortsätter att fördjupas och att växa. Få analytiker, oavsett politisk hemvist, vågar idag avfärda att vi står inför risken av en större internationell ekonomisk härdsmälta. Vi vet redan att intensiteten i klasskampen växer med krisens omfattning. Vi har redan sett hur de ekonomiska och politiska makthavarna försöker att rädda sig själv och avleda chockvågorna i riktning mot den breda arbetarklassen, ungdomarna och de fattiga länderna. Vi kan tyvärr räkna med att det kommer att bli värre.
Mot detta reser sig ett motstånd. Under 2010 såg vi massiva strejk- och proteströrelser i bland annat Frankrike och Spanien. Vi såg också då hur regimerna satte in polisiära och militära styrkor för att bryta upp arbetarnas blockader av oljedepåer och flygplatser. Samma regimer som idag vässar sina krafter i den internationella borgfredsalliansens militära aktioner i Libyen.
Upprorsvågen i Nordafrika och Mellanöstern är i grunden ett uttryck för samma världsrevolutionära kris som händelserna i Frankrike förra året. Stormakterna bekräftar sitt imperialistiska begär genom att vältra över krisen även på de fattiga länderna. Genom samarbetsavtal och villkorade lån tillförsäkrar man sig tillgång till råvaror och billig arbetskraft, med krav på privatiseringar och nedskärningar av offentlig sektor. Protesterna i Nordafrika och Mellanöstern har till stor del handlat om ett motstånd mot de ekonomiska konsekvenserna av den politik som de lokala diktaturerna har verkställt i samarbete med imperialismens stormakter och internationella organ, som Internationella valutafonden (IMF) och EU. Det gäller Tunisien, Egypten, Libyen...
Att karakterisera den aktuella revolutionära dynamiken och upproren som ”demokratiska revolutioner” är missvisande ur dubbel bemärkelse. För det första har mobiliseringarna redan från början rest sociala och ekonomiska krav som till sin karaktär inte är borgerligt-demokratiska. Givetvis ställs det även demokratiska krav och givetvis finns det ofullbordade demokratiska uppgifter i samtliga berörda länder i Nordafrika och Mellanöstern, men det handlar inte längre om några klassiska demokratiska revolutioner under borgarklasens ledning. Såväl befolkningens klassammansättning som de ekonomiska förhållandena, i synnerhet vad gäller den imperialistiska dominansens karaktär, gör att det – för det andra – inte längre är meningsfullt att tala om ”demokratiska revolutioner” i allmänhet.
Förhållandena är sådana att för att göra den revolutionära utvecklingen begriplig kan man inte förbise teorin om den permanenta revolutionen. De två främsta demokratiska uppgifterna i dagsläget är, å ena sidan, skapandet av ett demokratiskt styrelseskick med demokratiska fri-och rättigheter och, å andra sidan, frigörelsen från imperialismen, vilket idag kommer till uttryck i kampen mot de internationella institutionerna (IMF, EU ...) och, inte minst, deras faktiska politik, formulerade i lånekrav, ”samarbetsavtal”, ”handelsavtal” osv. Det finns ingen borgarklass förmögen att leda kampen för att genomföra dessa uppgifter. I den mån det finns samhällsskikt som pretenderar på att bilda en inhemsk borgarklass, så gör den det i direkt underkastelse till de internationella institutionerna och deras politik.
Att tala om den revolutionära utvecklingen som ”demokratiska revolutioner” innebär antingen att förneka verkligheten eller att anta en stadieteori, enligt vilken man visserligen erkänner att det endast är under de proletära klassernas ledning som de demokratiska uppgifterna kan fullbordas, men menar att kampen kommer att upphöra innan den omvandlas till en proletär, socialistisk revolution. I båda fallen handlar det om ett förnekande av teorin om den permanenta revolutionen.
Imperialismens ingripande i Libyen är en del av ett större sammanhang och enligt min mening är det på den nivån analysen måste börja.
Vi vet ännu inte hur den unikt snabba utvecklingen i Libyen var möjlig – från de första mer organiserade protesterna den 17 februari, till internationella sanktioner och bildandet av en alternativ regering (Nationella Övergångsrådet) kring den tidigare justitieministern endast några dagar senare. En alternativ regering som sedan erkändes lika snabbt, med början av Frankrike den 10 mars.
Det som jag uppfattar som uppenbart är att, även om Khadaffi under flera år var en god samarbetspartner och öppnat upp Libyen för imperialismen, så innebär hans tidigare meritlista, inklusive som initiativtagare till terroristaktioner mot mål i väst, att han alltid betraktades av imperialismen som ett nödvändigt ont och att det har funnits en strävan att ersätta honom med mer pålitliga allierade.
Varken Khadaffi eller de, ur imperialismens ögon, mer sansade och mer pålitliga allierade som Ben-Ali och Mubarak kan själva betraktas som imperialister. Imperialismen är en ekonomisk-politisk kategori förbehållen de stormakter som genom sin egna ekonomiska och militära styrkor dominerar och suger ut andra länder. Mubarak, Ben-Ali och Khadaffi har aldrig varit, och kunde aldrig bli, ”imperialister”. Den korrekta karakteriseringen av dem är att de var diktatorer som underkastade sig imperialismen och huvudsakligen agerade i imperialismens intressen, i Libyens fall mot bakgrund av imperialismens behov av landets oljetillgångar.
Det är därför felaktigt att beskriva striderna mellan imperialismen (USA, Frankrike, Storbritannien ...) och Khadaffi som en splittring inom imperialismen. Det som har hänt är att imperialismen fått en möjlighet att verkställa det som man länge velat: att ersätta Khadaffi med en mer pålitlig allierad. De motsättningar som finns inom imperialismen handlar om motsättningarna mellan stormakterna. Mycket tyder t ex på att USA:s och Frankrikes dagordning vad gäller Libyen inledningsvis såg annorlunda ut, men dessa motsättningar har nu, tillfälligt, kunnat tonas ned inom ramen för borgfredsalliansen och de samordnade bombräderna i Libyen. Allt stöd till bombningarna innebär därför att pressen på imperialismen minskar, inte tvärtom.
Imperialismen är utan tvekan trängd, men av de faktorer som skapar problem, så spelar rebellrörelsen i Libyen inte en framträdande roll. Även om det kommer att visa sig att allt tal om manipulationer från fransk underrättelsetjänst, eller andra former av tidig imperialistisk kontroll över rebellrörelsens ledning, har saknat betydelse, så kvarstår faktum att ett samarbete etablerades mycket snabbt utifrån ömsesidiga intressen och ömsesidiga mål.
Den 30 mars deklarerar t ex det Nationella Övergångsrådet följande:
”[Det Nationella Övergångsrådet] förbinder sig att arbeta för en förstärkning av den viktiga roll som spelas av Förenta Nationerna, dess kommittéer och dess arbetsgrupp mot terrorism, med ett fullt samarbete, att ansluta sig till och engagera sig för alla internationella konventioner och protokoll kopplade till anti-terrorism, samt att på lagstiftande och verkställande nivå arbeta för att de bestämmelser och åtgärder som finns i dem appliceras.”[2]
Detta förbehållslösa stöd till stormakternas ”kamp mot terrorismen”, vilket oundvikligen drabbar all form av militant motstånd mot försöken att vältra över kapitalismens kris på den breda arbetarklassen, ger bra utdelning. Frankrike återgäldar det Nationella Övergångsrådet med 290 miljoner euro (3,5 miljarder konor), Italien med 300-400 miljoner euro och Turkiet motsvarande 600 miljoner kronor[3]. Dessutom har den alternativa regeringen med imperialismens hjälp kommit igång med olje-export i egen regi.
Nej, det som framförallt hotar imperialismen är å ena sidan den avgrundsdjupa krisen för dess eget ekonomiska system – kapitalismen – och, å andra sidan, det motstånd som organiseras av arbetarklassen, dess organisationer och dess allierade, kring en linje som söker ett oberoende från imperialismen och borgarklassen.
Den enda ”lösning” som imperialismen själv tycks se är att fullfölja slakten på den breda arbetarklassens löner och sociala villkor – i Grekland, Portugal, Spanien osv, med även i Nordafrika – genom att än mer koncentrera makten till de internationella institutionerna. Detta uttrycks i koncentrerad form av chefen för Europeiska Centralbanken, Jean-Claude Trichet:
” [Det är] ’brådskande att förstärka reglerna i syfte att förhindra all budgetmässig slapphet’ och vidare (den 2 juni) att ”de europeiska myndigheterna (...) skulle kunna, och borde, vid behov själva fatta de beslut som tillämpas på nivån för den berörda ekonomin’ och att de borde ha ’rätt att med veto motsätta sig vissa beslut i den nationella ekonomiska politiken’ i synnerhet vad gäller ’de huvudsakliga utgiftsposterna i budgeten’ ”.[4]
Det vi ser kan beskrivas som framväxten av överstatliga juntor, som försöker samla på sig all reell ekonomisk och politisk makt, ytterst med stöd av NATO:s militära styrka. Det mesta tyder på att vi är på väg in i en period där de allt intensivare klassmotsättningar inte bara leder till stora sociala strider och revolutionära processer, utan även till mer omfattande krig, såväl inbördeskrig som krig mellan länder.
Under den pågående upptaken till denna mycket allvarliga utveckling, som oavsett slutlig utgång riskerar att orsaka stora lidanden även i Europa, måste arbetarrörelsen samla sina styrkor kring de mest grundläggande och framkomliga stridslinjerna, även om det innebär vissa känslomässigt smärtsamma bortprioriteringar på andra områden.
Den internationella arbetarrörelsen är tillbakaträngd, indragen i en upplösningsprocess av sina egna förrädiska ledare och i stort behov av en pånyttfödelse. A och O i denna situation är att återerövra och befästa arbetarrörelsens totala oberoende från kapitalet, borgerligheten, imperialismens militära makt och de överstatliga juntorna. Ett stöd till imperialismens bombningar av Libyen skjuter upp och försvårar den nödvändiga samlingen och pånyttfödelsen av arbetarrörelsen kring en oberoende linje.
Fromma förhoppning om att imperialismens bombningar i en närmast övernaturlig, kirurgisk blixtinsats ska ta bort den onda demonen för att sedan träda tillbaka och låta folket fritt utveckla sin revolution – vilket oundvikligen måste inbegripa en strid mot samma imperialisms plundringar av landet – står i motsättning till tidigare erfarenheter och dyrköpta principer. För mig kan det därför aldrig bli tal om att ställa mig bakom imperialismens bombningar, oavsett vilka utspel Alain Juppé gör i FN, oavsett hur många detaljerade skildringar om rebellernas lidanden under Khadaffis styrkor som kablas ut av internationell media och appellerar till mina solidaritetsinstinkter.
Vi kan inte avleda våra glesa led som stödtrupper till imperialismens militära aktioner i Libyen eller någon annanstans. Vi måste koncentrera all vår kraft till en verksamhet som stärker arbetarnas och deras allierades självorganisering, mot de krafter och makter som utgör själva huvudorsaken och garanten för att diktatorer som Khadaffi inte redan sopats bort av en stark internationell och socialistisk arbetarrörelse – dvs mot imperialismen i alla dess former.
Visst kan enstaka handlingar från imperialismen, precis som enstaka handlingar från Hitler, Stalin eller vilken diktator som helst, få positiva konsekvenser, åtminstone på kort sikt. Men vi har inte möjlighet att välja eventuella russin ur kakan. Vi måste ta ställning till hela det paket som imperialismen har dukat upp i Libyen (och i förlängningen i hela världen).
De rebeller som har tagit strid mot Khadaffi-regimen utan att stå i imperialismens direkta sold är värda ett villkorslöst stöd, oavsett om de personligen välkomnar bomberna mot regimens pansarvagnar eller inte. Men vårt stöd till dem måste ovillkorligen utgå ifrån arbetarrörelsens egna mål och kampmetoder.
Jag är medveten om att den inriktning jag förslår i dagsläget ställer oss inför närmast oöverstigliga problem, men jag kan inte se någon annan väg framåt. Vi måste bita ihop, inse våra begränsningar, vårt trängda läge och söka de öppningar där vi faktiskt kan bidra till att stärka arbetarnas och deras allierades oberoende kamp.
Vi måste se oss själva som en del av arbetarklassens internationella armé, med ett särskilt ansvar att gripa in i utvecklingen i vårt eget land. Det är idag vi måste lägga grunden till ett obevekligt motstånd mot vår inhemska borgfredsallians och mot deras militära äventyr i först Afghanistan, nu Libyen och imorgon i ytterligare länder. Det är bara så vi kan ge ett verkligt bidrag till pånyttfödelsen av en oberoende arbetarrörelse, inte bara i Sverige, utan även internationellt, inklusive i Libyen, trots risken för förlorade strider på vägen.
Är det inte för övrigt just genom att knyta band med den arbetarrörelse som söker en oberoende väg i Tunisien, Algeriet och Egypten som vi inte bara kan bidra till deras egna strider, utan också tillsammans med dem, och via deras närkontakt med Libyen, bidra till att hitta en utväg ur den nuvarande katastrofen i Libyen?
Stockholm, 16 juni 2011 (MC)
[1] Översättning från: Security Council, 6498th Meeting (Night);
http://www.un.org/News/Press/docs/2011/sc10200.doc.htm
[2] Översättning från Statement of the Transitional National Council on Counter-Terrorism, 2011-03-30;
http://www.ntclibya.org/english/counter-terrorism/
[3] Dagens Nyheter, 2011-06-10
[4] Citerat av det franska Oberoende Arbetarpartiets tidning Informations Ouvrières, nr 152, 2011-06-08
