Upprop till arbetare och aktivister i Europa

 

Till våra kollegor – fackliga och politiska arbetaraktivister – som i hela Europa kämpar för att försvara arbetarklassens grundläggande sociala och politiska erövringar.

På det möte som organiserats denna 17 juni i Berlin, av tyska, franska och polska arbetaraktivister, framförallt inom sjukvården, och på grundval av information från Storbritannien, Spanien… så slår vi fast följande: Den nuvarande förstörelseoffensiven, till exempel mot vårdsektorn, utgår inte från en serie av nationella ”reformer”, utan är en allmän offensiv dikterad av finanskapitalet och dess medhjälpare. Det är under deras kontroll som den omsätts av våra respektive regeringar och anpassas till de nationella förhållandena.

Oavsett om det, som i Tyskland, handlar om ”skuldbromsen”, i vars namn storkoalitionen stryper sjukhusen, skolorna och kommunerna, eller, som i Frankrike, om ”verksamhetsprissättning” (T2A), så är det för att inom sjukvårdssektorn genomföra det bud om konkurrenskraft som kapitalet tvingat på industrin, med kända negativa konsekvenser. Och de polska kollegorna har, under den så kallade systemomvandlingen sedan 1990, upplevt hela den neoliberala kapitalismens brutalitet. Industriförstörelse, vilda privatiseringar, avregleringar av arbetsrätten, arbetslöshet och bristen på ett socialt trygghetssystem har kastat tillbaka Polen till en perifer status.

Det är ingen överdrift att säga att det handlar om en humanitär katastrof, som förbereds av våra respektive regeringar.

Det som står på spel är hela grunden av rättigheter och arbetarskydd, som arbetarklassen i våra länder erövrat genom hårda strider. Det handlar om skyddslagar som garanterar varje arbetare, varje pensionär och deras familjer, till exempel rätten till kvalificerad vård, som deras utsugare inte kan inkräkta på.

Det som står på spel är hela sociallagstiftningen, som reglerar förhållandet mellan kapital och arbete i varje land. Det framgår av offensiven mot socialförsäkringssystemen, med lagstadgade solidariska sjuk-, arbetslöshets- och pensionsförsäkringar, genom och på grund av den totala avregleringen av arbetsförhållandena.

Vi står inför de största arbetarstrider på vår gamla europeiska kontinent, från öst till väst, från norr till söder.

De ljuger, när de vill få oss att tro att de franska arbetarnas kamp mot förstörelsen av arbetsrätten har dött ut efter valet av Macron.

De ljuger, när de vill få os att tro att de tyska arbetarnas kamp för att upphäva Schröders Agenda 2010, för en befrielse från skuldbromsen och för att återintegrera alla arbetstagare under kollektivavtal, har dött ut – med motiveringen att SPD-ledningen och DGB-topparna inte stödjer denna kamp.

Och de bedrar sig när de vill utpressa de polska arbetarna till att avstå från sin kamp mot privatiseringarna, mot avregleringarna och till försvar av sina fackföreningars oberoende, genom att med bedrägliga ”korrigeringar” framställa sin regering som ”småfolkets” representant.

Medan några försöker pressa fram enhet bakom sin politik med hjälp av varningar för den högerextrema faran, så gör andra detsamma md en högernationalistisk och främlingsfientlig demagogi. Alla sätter ledningarna för arbetarrörelsen under press, för att de ska underkasta sig deras ”oundvikliga” åtgärder och krav. Men trots det är de inte i stånd att bryta avvisandet av och motståndet mot deras kriminella politik från miljoner och åter miljoner människor.

Detta avvisande breder ut sig till alla Europas länder, under specifika former: Frankrike, Tyskland, Polen, Spanien, Storbritannien… och präglar såsom ett dominerande kännetecken situationen i sin helhet.

På ruinfältet för de gamla partierna, som ännu åberopar sig på arbetarrörelsen och som genom sin underkastelse till kapitalets kriskrav skapat sin egen nedgång, utvecklar sig en differentiering och en omgruppering påbörjas kring en inriktning på det arbetande folkets och ungdomarnas autentiska strävanden.

Det är på det sättet som valframgångarna för Mélenchon i Frankrike har sin bakgrund i att ett brett skikt av arbetarrörelsens kader har vänt ryggen åt de gamla partierna och deras tröttsamma ”vänstersamarbete”. De hittade en plats för sina kampsträvanden i Mélenchons kandidatur kring ett villkorslöst försvar av arbetsskyddslagstiftningen och av socialförsäkringssystemet.

Samma rörelse kom till uttryck i valgenombrottet för Corbyn den 8 juni i Storbritannien, med ett program för åternationaliseringar och för att upphäva Thatchers fackföreningsfientliga lagar. Och även i Spanien, men den massiva röstövervikten, från medlemmar och kämpar i PSOE, för Pedro Sanchez som generalsekreterare för partiet, bakom ett avvisande av varje överenskommelse och varje samarbete med Rajoy-regeringen.

Vi uppfattar oss som en aktiv kraft i detta sökande efter en ny politisk inriktning för, och efter en omgestaltning av, arbetarrörelsen. Detta grundar sig i kampen för fackföreningarnas klassoberoende, i det beslutsamma försvaret av våra sociala och politiska erövringar, som erövrats av arbetarrörelsen sedan andra världskriget.

Men denna inriktning beslutar vi oss för att vända oss till arbetarrörelsens alla kämpar, som vi kan nå ut till i Europa, för att bjuda in dem till att bredda det diskussionsutbyte som vi inlett den 17 juni i Berlin.

Vi är övertygade om att en seger för de franska arbetarnas kamp till försvar av arbetsrätten, mot Macron, vore en storartad stödjepunkt för de tyska arbetarnas kamp för att få slut på Schröders och alla efterföljares Agenda-politik; för de polska arbetarnas kamp mot privatiseringar, mot arbetskontrakt utanför arbetsrätten och för kampen för oberoende fackföreningar; för de spanska arbetarnas kamp för att upphäva lagarna om avreglering av arbetsvillkoren… och omvänt.

Det är dags att vi såsom arbetarrörelsekämpar i Europas alla länder slutar oss tätt samman, för att till Merkel, Macron och Szydlo, till May, Renzi.. och alla ansvariga för EU i Bryssel, säga:

Ni vågar er på att anklaga era folk, när de avvisar de förstörelseåtgärder som ni beslutat om emot dem, genom att på ett bedrägligt sätt åberopa er på kraven från EU:s ”strukturella anpassningar”.

Ni vågar er på att anklaga dem för att vara nationalistiska och chauvinistiska, när de avvisar diktaten från ”globaliseringens”, de stora finansoligopolens och de multinationella koncernernas aktörer.

Ni vågar er på att påstå att ni kämpar för ett harmoniskt Europa som garanterar fred för dess folk. Genom avregleringar och genom att inskränka arbetarnas politiska rättigheter, som utgör grundpelaren för våra samhällens politiska demokrati, så är det ni som sår krigens och de sociala krigens sådd, det är ni som drar i trådarna för de chauvinistiska och rasistiska kampanjerna och det är ni som är dödgrävarna för den europeiska civilisationen.

Medan de föreger sig att hålla den europeiska fanan högt mot Trump, så kräver Merkel, Macron och Szydlo, Junker och Tusk, av de europeiska staterna att de höjer militärutgifterna och intar sin plats bakom Trump i de imperialistiska makternas koalition, för att ta sig an ingripandena i Mellanöstern och därmed dra in våra folk i ett oändligt krig med alla dess konsekvenser.

Stora strider förbereds, i vilka de europeiska folken kommer att resa sig mot sina regeringar, som står i tjänst till kriskraven från alla sorters finansmarknader och spekulanter.

Det är på utvecklingen av dessa strider och deras ömsesidiga sammankoppling som framtiden med ett fritt och broderligt förbund mellan alla Europas folk hänger – hela Europa, från öst till väst, från norr till söder.

Undertecknarna av detta brev engagerar sig i förberedelserna för en Öppen Världskonferens mot krig och utsugning, i Alger i oktober 2017. De beslutar, på grundlag av de positioner som utvecklas i detta brev, att bidra till att bilda en representativ europeisk delegation till den Öppna Världskonferensen.

Vi inbjuder er hjärtligt att sammankoppla er med oss.

[undertecknat av ett femtiotal tyska fackliga aktivister, varav många även aktiva i SPD, samt av representanter från Frankrike och Polen]