Algeriet – Pressad regim skärper repressionen

Följande artikel ingår i Arbetarinternationalen nr 15 (september 2019)

En pressad regim skärper repressionen mot den revolutionära rörelsen

Den algeriska regimen, med militärledningen i spetsen, har misslyckats med att stabilisera sin makt, trots ökad repression och manövrerande med ”dialog” med oppositionella krafter. Massprotesterna har fortsatt varje vecka under hela senvåren och sommaren. I samband med semesterperiodens slut väntas omfattande strejkrörelser på arbetsplatserna och aktioner med ”civil olydnad”.

Ett drygt halvår efter den första massprotesten den 22 februari så pågår fortfarande den revolutionära processen i Algeriet. Med studenter och fackligt organiserade arbetare som drivkrafter har de folkliga massmobiliseringarna pressat tillbaka regimen. Det presidentval som skulle ha hållits i april, för att ge regimen förnyad legitimitet, fick ställas in på grund av mobiliseringarna, den tidigare presidenten Bouteflika har tvingats avgå, det gamla regeringsblocket har splittrats och falangerna bekämpar varandra, den fackliga landsorganisationens UGTA:s regimtrogne ledare Sidi Said har tvingats avgå och rörelsen för att återerövra UGTA har stärkts, försöket att organisera presidentvalet till den 4 juli misslyckades, liksom försöken att genom initiativ till en ”dialog” med oppositionella krafter framstå som förhandlingsvillig också har misslyckats.


Protesterna har på ett allt tydligare sätt dominerats av det revolutionära kravet på att hela systemet, med dess konstitution och maktbärande institutioner ska upplösas och alla de gamla makthavarna avgå. Krav som inte minst riktas mot militärledningen, som under arméchef och biträdande försvarsminister Ahmed Gaid Salah utgör den verklige makthavaren och sedan i våras alltmer också framträtt som sådan.


Det var efter att i skarpa ordalag har kritiserat militärens och Gaid Salahs inblandning i politiken som Arbetarpartiets ledare Louisa Hanoune arresterades den 9 maj. Utan några som helst legitima skäl sitter hon fortfarande häktad i väntan på rättegång, anklagad för ”sammansvärjning mot staten”.


Denna arrestering av en partiledare var den första sedan krisen i början av 1990-talet och markerade inledningen på en skärpning av repressionen. I dagsläget finns åtminstone ett sextiotal politiska fångar, inklusive hjältar från revolutionen och frigörelsekriget mot Frankrike 1954–61, såsom Lakhdar Bourgegaâ – en 86 år gammal tidigare befälhavare för befrielsearméns legendariska wilaya (länsavdelning) 4 och 1963 en av grundarna av FFS, det socialdemokratiska partiet.

Regimens kris har fördjupats

Efter att den 2 juni har tvingats erkänna att det inte var möjligt att genomföra det planerade presidentvalet 4 juli, så har regimen alltmer trängts in i ett hörn och splittrats inbördes. Makten koncentreras alltmer till arméchefen Gaid Salah, som inte har något annat att erbjuda än ett snabbt presidentval och en ”dialog” inom ramen för en tilltagande repression mot demonstranterna och de oppositionella som stödjer kravet på att alla ska avgå och att en konstituerande församling ska skapa ett helt nytt system.


Olika klaner inom den gamla makteliten bekämpar varandra och under arméchefens överinseende har flera tidigare statsministrar och övriga ministrar fängslats. Den handlingsförlamade regeringen har förnyats flera gånger och ordföranden i parlamentet har bytts ut. De tidigare maktbärande partierna, med FLN i spetsen, befinner sig i en upplösningsprocess.


Långt in i regimens egna led och i den mjuka oppositionen har det funnits en förståelse för att det inte går att skapa någon ”dialog” så länge som oppositionella sitter fängslade för sina politiska åsikter. Det var till en början även åsikten hos Karim Younes, tidigare parlamentets ordförande och nu ansvarig för den panel som ska leda ”dialogen”. Younes själv har böjt sig för arméchefen och släppt kravet, medan andra utsedda deltagare i panelen har hoppat av sedan det stod klart att arméchefen inte accepterar några villkor för ”dialogen”.


Med en krympande maktbas återstår, för arméchefen och hans följe, inte mycket annat än att skärpa repressionen. Det tar sig uttryck i arresteringar av demonstranter, förbud mot att bära banderoller med krav på de politiska fångarnas frigivning och för en konstituerande församling, liksom nu senast förbud för oppositionella grupperingar att hålla möten, vilket i synnerhet har drabbat ungdomsorganisationen RAJ och Det demokratiska alternativet, i vilket Arbetarpartiet ingår.


Ihållande massdemonstrationer

Efter framgångarna under våren – då Bouteflika tvingades avgå som president och presidentvalet på systemets villkor ställdes in två gånger – gick den revolutionära processen under sommaren in i ett ställningskrig, utan påtagliga framgångar för de folkliga massprotesterna. Regimens försök att på allvar försvaga rörelsen har dock misslyckats, trots att man dragit nytta av fastemånaden Ramadan och därefter semesterperioden och värmeböljan.


Att massdemonstrationer genomförts varje fredag sedan den 22 februari och studenternas protester har genomförts varje tisdag under samma period, kring det revolutionära kravet ”Avgå alla”, visar i sig på djupet och styrkan i proteströrelsen. Det finns i dagsläget inga tecken på att protesterna avtar, tvärtom har antalet deltagare på fredagsdemonstrationen ökat de senaste veckorna, i samband med att semesterperioden går mot sitt slut.


Det demokratiska alternativet

De oppositionella partierna har grupperat sig kring två huvudinriktningar:


a) Förändringens krafter, kring den tidigare statsminister Benflis och den islamistiske ledare Djabalh, med stöd av medlemmar i civilsamhällets forum. De accepterar en dialog under ledning av oberoende personligheter, utan ingripanden från staten, för att förbereda ett presidentval.


b) Pakten Det demokratiska alternativet, bestående av sju partier (FFS, RCD, Arbetarpartiet, PST, UCP, MDS och PLD) samt det algeriska människorättsförbundet LADDH. De avvisar ett presidentval under den sittande regimens ansvar och förespråkar en suverän konstituerande process och lyfter fram nödvändigheten att omedelbart frige de politiska fångarna.


Det är uppenbart att det är pakten Det demokratiska alternativet som ligger närmast kraven i massprotesterna. Det handlar däremot inte om en pakt där de ingående partierna är överens om allt och var och en behåller också sin frihet att framföra sina egna specifika krav och perspektiv. (se vidare Det demokratiska alternativets, respektive Arbetarpartiets, deklarationer som finns på angränsande sidor).

Arbetarnas mobiliseringar avgörande

Uppgörelserna mellan klanerna i den gamla makteliten har bland annat lett till att, under arméchefens överinseende, några företagsledare har arresterats. Det har i sin tur lett till att vissa företag har drabbats av en ledningskris och många arbetare och anställda har inte fått ut sina löner. Den allmänna försvagningen av regimen på alla nivåer, även lokalt, har också förvärrat problem med vattenförsörjning, tillgång till basvaror, el, gas, vård och skola…


Mot denna sociala och ekonomiska urartning växer nu dagliga protester på lokal nivå. Det stärker intrycket av att hösten kommer att innebära en skärpt kamp på alla nivåer, i synnerhet efter att industriarbetarna återvänder från semestern.


Vad krävs då för att den revolutionära processen ska ta kvalitativa steg framåt och till slut segra?
Tre faktorer framstår som särskilt viktiga. Dels att den i dagsläget mycket outvecklade framväxten av lokala självorganiserade kommittéer sprider sig. Det är nödvändigt för att ta över de funktioner som den sammanfallande regimen inte längre förmår, eller vill, upprätthålla. Sådana kommittéer skulle också utgöra den naturliga basen för en konstituerande process,kring parollen ”en nationell suverän konstituerande församling”, som kan utvecklas till ett maktövertagande under arbetarklassens ledning.


För att få en verklig kraft, med en materiell och ekonomisk bas, behöver revolutionen bygga vidare på arbetarna med strategiska positioner inom industrin, råvaruutvinningen och transportsektorn (de mervärdesproducerande arbetarna). Det är de som har förmågan att blockera och ta över motorn i det algeriska samhället. Med tanke på den relativt höga anslutningsgraden till fackföreningarna och den redan pågående mobiliseringen inom den oberoende fackliga landsorganisationen CSA och i rörelsen för att återerövra UGTA, så tycks den mest framkomliga vägen till en generalstrejk, fabriksockupationer osv. vara genom en facklig samordning.


För det tredje måste man ta hänsyn till utvecklingen inom den mäktiga armén och polisväsendet. Även om tendenser till splittringar, med grupperingar som stött protesterna, så tycks dessa repressiva apparater i regimens tjänst i stort sett ännu vara intakta, men det kan förändras snabbt, i synnerhet om det tas avgörande steg framåt i uppbyggandet av lokala kommittéer och i den fackliga arbetarkampen.
Det lutar åt att hösten kommer att bli en avgörande period för revolutionens fortsatta utveckling.

Medias och solidaritetens roll

Ur ett svenskt perspektiv är det anmärkningsvärt hur lite media – inklusive ”vänsterpressen” – skriver om den revolutionära processen i Algeriet, med dess ihållande massprotester, fängslanden och repression. I synnerhet som det finns en uppenbar koppling mellan de algeriska problemen och kampbehoven och motsvarande problem och kampbehov i en stor del av världen, inte minst i Europa, inklusive Sverige.


Kampen för att återerövra UGTA utgår till exempel från behov som inte är specifikt algeriska, utan en del av fackföreningsrörelsens allmänna problem med byråkratisk toppstyrning och brist på verklig facklig kamp. I Sverige har vi sett hur LO-ledningen upprepade gånger har hävdat att strejker inte är ”svensk tradition”, hur de accepterat en begränsning i strejkrätten osv.

Överhuvudtaget lider svensk fackföreningsrörelse brist på levande kamptraditioner och beredskap att ta upp verkliga strider på lokal såväl som nationell nivå, oberoende från partipolitiska hänsyn. I takt med ökade klyftor och motsättningar skapar det en grogrund för den utveckling vi har sett i Frankrike – att samhällets mest utsatta tar strid utanför fackföreningarna, med en gul väst på sig. Denna sunda reaktion skulle bli ännu mer kraftfull om den kombinerades med att återerövra de franska fackliga organisationerna.


Kampen i Algeriet för att återerövra UGTA, liksom framväxten av större oberoende fackföreningar, utgör därför viktiga exempel för löntagarna i Sverige och Europa och det är därför också viktigt att sprida information om den. Vi påverkas alla oundvikligen av den rådande ”samhällsdebatten” och vad media väljer att lyfta fram. Låt den revolutionära processen i Algeriet bli en inspirationskälla för en välbehövlig knuff framåt för kampen i Sverige!


Vi sidan av denna inspirerande roll, så finns det ett behov av att sprida information för att bidra till att bygga upp solidariteten med de algeriska massornas kamp och till att stärka den internationella kampanjen för de politiska fångarnas frigivning.


I förlängningen handlar det också om att ta steg framåt i återuppbyggandet av en internationell arbetarrörelse värd sitt namn. Det är just i nära koppling med revolutionära processer, såsom den som för närvarande pågår i Algeriet, som sådana steg kan tas. Det algeriska Arbetarpartiet har en lång tradition av internationalistiskt arbete och organiserade tillsammans med Arbetarnas och folkens Internationella Nätverk en öppen världskonferens mot krig och utsugning i december 2017 i Alger, med delegater från 42 länder. Ur den konferensen har det vuxit fram en internationell kommitté som kommer att träffas för andra gången den 28–30 november 2019, i Paris.

15 Sep 2019