Attackerna mot algeriska Arbetarpartiet och Louisa Hanoune

Följande artikel ingår i Arbetarinternationalen nr 15 (september 2019)

Attackerna mot Arbetarpartiet och Louisa Hanoune

För makthavarna utgör Arbetarpartiet ett hinder som måste undanröjas. Försöken att splittra och försvaga partiet har tagit sig många olika uttryck de senaste åren, direkt från regimen, från den svekfulla fackliga byråkratiska ledningen inom UGTA, från media, från individer inom partiet och från diverse mer eller mindre sekteristiska vänstergrupper. En segerrik revolution kräver organisering och ett försvar av Arbetarpartiet mot dessa attacker utgör i den meningen ett viktigt försvar av den algeriska revolutionen som sådan.

Arbetarpartiet är ett stort parti som inte som sådant åberopar sig på den revolutionära marxistiska traditionen, men viktiga ledare gör det och har inget att skämmas för. Kritikerna från ”vänster” utgår ifrån en statisk och steril uppfattning, där höjden av revolutionär politik utgörs av en upprepning av samma ”revolutionära” formler mot regimen, oavsett de aktuella styrkeförhållandena i klasskampen.

Arbetarpartiet har aldrig utgjort en del av regimens maktunderlag, varken direkt eller indirekt. Däremot har de inte tvekat att, i parlamentet och i det fackliga arbetet, stödja och driva konkreta åtgärder som har gynnat arbetarna och folket och som gått emot kraven från den europeiska och amerikanska imperialismen. Det betyder inte att Arbetarpartiet betraktade Bouteflikas regim som ”anti-imperialistisk” eller ”progressiv”. Tvärtom har Arbetarpartiet sedan sitt bildande 1990 byggt vidare på en tradition som alltid, sedan kampen för nationellt oberoende 1954–62, agerat oberoende från FLN, dess stödpartier och den algeriska regimen.

Efter vändpunkten 2013–14, då regimen började ifrågasätta tidigare reformer, skära ned och privatisera i de offentliga företagen osv., så var Arbetarpartiet inte sent med att skärpa sin kritik mot såväl regimen som UGTA:s ledning och att aktivt bidra till de framväxande arbetarmobiliseringarna mot dem (se La Vérité nr 102 för mer information om detta).

Återkommande attacker sedan 2016

I början av 2016 kom en första allvarlig attack mot Arbetarpartiet och Louisa Hanoune som person, organiserat av regimen i nära samarbete med UGTA:s högsta ledning och en av Arbetarpartiets egna parlamentsledamöter, Salim Labatcha, som uteslöts. I juni 2019 dök denne Labatcha, ledande inom Livsmedelsfacket, upp igen och valdes till ny ordförande för den del av UGTA som helt slutit upp bakom regimen och uteslutit hela länsavdelningar och förbund för deras kamp för att återerövra UGTA.

2016 användes alla medel för att smutskasta paritet, Louisa och de partimedlemmar som hade ledande positioner inom UGTA – mutor, utfrysningar inom fackliga ledningar, personliga hot och hot mot familjemedlemmar… En dagstidning publicerade en bild på Louisa mot bakgrund av en måltavla….

Därmed avbröts samarbetet med UGTA:s ledning, några ledare och en mindre grupp medlemmar försvann, men partiet samlades till en styrkedemonstration på en extraordinär kongress i mars 2016.

Under den nuvarande revolutionära krisen har Arbetarpartiet varit snabba att ställa om – det parlamentariska arbetet har övergivits och alla krafter satsas på att stärka de folkliga demonstrationerna, att bygga upp lokala kommittéer och att organisera kampen för att återerövra UGTA. Detta har lett till att vissa ledande partimedlemmar inte har hängt med och att regimen känt sig tvingad att gå till motattack.

Fem av partiets parlamentsledamöter har vägrat att följa partiledningens beslut att lämna parlamentet. De har försökt att skapa oreda och dra med sig andra i centralkommitténs i en direkt anpassning till regimens vilja att bevara sig genom ett snabbt presidentval. Vilken betydelse det har att de genom att ställa sig utanför partiet kan sluta att dela med sig av parlamentarikerlönen till partiet kan man bara spekulera om…

Anklagelserna mot Louisa Hanoune

Louisa Hanoune har i skrivande stund suttit häktad i fyra månader, utan att det finns något datum för rättegången. Det enda anledningen till att hon hålls inspärrad är helt uppenbart därför att hon och Arbetarpartiet utgör en organiserad kraft i den pågående revolutionära processen och därmed ett hot mot regimen.

Den militärdomstol som har arresterat henne ger dock anklagelsen mot henne om att vara delaktig i ”en sammansvärjning mot regimen” en annan innebörd, i ett försök att splittra henne och Arbetarpartiet från de demonstrerande massorna. Militären försöker få det att framstå som om Louisa Hanoune ingick i en ”sammansvärjning” tillsammans med klanen kring den tidigare presidentens bror, Said Bouteflika som arresterades några dagar innan Louisa, tillsammans med en tidigare chef för underrättelsetjänsten, Mohamed Mediène, kallad ”Toufik”.
Beviset för denna ”sammansvärjning” skulle vara att Louisa träffade Said Bouteflika och Toufik den 27 mars.

Det är viktigt att påminna om att efter införandet av flerpartisystemet blev Louisa Hanoune invald i parlamentet som ledande representant för Arbetarpartiet (1997). Under de senaste dryga 20 åren har hon haft möjlighet att träffa många politiska ledare, presidenten, premiärministrarna, ministrarna, arméstabens chef Gaïd Salah och oppositionsledarna. Det är en del av politiken och hennes jobb som parlamentsledamot att väcka ärenden, att ingripa, att slåss i olika frågor.

Till exempel kämpade Louisa Hanoune och Arbetarpartiet 2010 en kamp mot privatiseringen av det största stålkomplexet i Afrika som såldes till Arcelor-Mittal. 2010 hölls ett möte med tusentals arbetare i staden Annaba, med den ansvarige för UGTA:s fackförbund för järn- och stålkomplexet och Louisa Hanoune. Hon fortsatte, genom att vända sig till presidenten, till ministrarna och genom en rad andra initiativ, att försöka få igenom kravet på åternationalisering.

2013 gav regeringen efter och åternationaliserade stålkomplexet. Under de senaste sex åren har Louisa Hanoune koncentrerat sina attacker mot den dominerande delen av regimen, som sålde ut offentlig egendom och ifrågasatte alla erövringar. Hon ledde en hård kamp mot ledaren för de algeriska arbetsgivarna, Haddad, och mot den oligarki som hon fördömde som rovdjur och korruptionsansvariga. I Algeriet visste alla att arbetsgivarföreningens ledare Haddad stod Bouteflika-klanen nära och att attackera honom innebar att attackera denna klan.

2015 undertecknade nitton kända algeriska personer ett brev, inklusive Louisa Hanoune och kämpar från det nationella befrielsekriget, som Zohra Drif-Bitat (som idag är ordförande för kommittén för Louisa Hanounes frigivning) och Lakhdar Bouregaâ, som nu också är inspärrad. ”De nittons brev” var riktat till president Bouteflika, med en begäran om att få honom att verifiera, med brevets ord, "att han verkligen var författare till de åtgärder och lagar som tillskrivs honom". Och detta ”de nittons brev”, som spreds brett i media, fördömde offentligt den hemliga klan som faktiskt styrde landet.

Mötet den 27 mars

Den 26 mars uttalar sig arméchefen för att presidenten bör förklaras vara oförmögen att leda landet och att parlamentets ordförande bör tillträda som tillförordnad president. Den 27 mars beslutar Arbetarpartiet att lämna parlamentet. Samma dag begär Said Bouteflika, som var presidentens officiella rådgivare, att få träffa Louisa Hanoune.
På en presskonferens med den nationella kommittén för Louisa Hanounes frigivning, den 29 juli, berättar en av Arbetarpartiets ledare, Ramdane Tazibt, om detta möte:

”…på mötet den 27 mars, som samlade Louisa Hanoune, Said Bouteflika och den för detta generalen Mohamed Mediene, sa hon bara att: ’presidenten bör avgå, liksom regeringen, och parlamentets två kamrar bör upplösas’.

På samma presskonferens uttalade sig Zohra Driff-Bitat:

”Hanoune har alltid fördömt alla oegentligheter, hon har attackerat oligarkerna och de korrupta, hon har aldrig upphört att höja sin röst och hennes arrestering syftar till att få tyst på denna röst som informerar. Det är en kvinnlig politiker som har agerat som en sådan.”
Man försöker koppla ihop hennes öde med X eller med Y [Said Bouteflika och Toufik], men hon har ingenting att göra med de personer med vilka hennes öde idag sammankopplas. Hon har aldrig deltagit i någon sammansvärjning”.

Trots att anklagelsepunkterna mot Louisa Hanoune är uppenbart fabricerade och falska, så fortsätter regimens megafoner i officiell media att sprida dem. Även sociala medier används för uppenbart samordnade massangrepp på Louisa Hanoune och Arbetarpartiet, som ett led i den strid som regimen och dess vänner utkämpar mot den algeriska revolutionens utveckling.