Europa: Arbetarklassen söker nya kampvägar

Följande artikel ingår i Arbetarinternationalen nr 15 (september 2019)

Dra åt helvete – alla!

Arbetarklassen söker nya kampvägar

Nedmonteringen av välfärdsstaten, de gamla partiernas kris och de nya högerkrafternas framgångar utgör delar av en och samma utveckling. Att det handlar om en utveckling med djupa rötter i det ekonomiska och politiska systemet blir uppenbart när man höjer blicken och ser att samma sak händer i stora delar av Europa och världen. Vi har nått en brytpunkt där en återvändo till den gamla stabiliteten inte längre är möjlig. De alternativ som finns är att fortsätta den katastrofala resa som går till ett växande sönderfall, eller att samla motkrafterna till att helt byta spår och rycka upp rötterna till det nuvarande systemets kris. Till de som biter sig fast vid det gamla säger vi, tillsammans med gula västarna i Frankrike och de miljontals demonstranterna i Algeriet: Försvinn! Stick! Dra åt helvete – alla! Dégage!

1. Krisen är verklig

Hindren för att vända utvecklingen är stora och många. Vi har naiviteten hos de skikt i samhället som utifrån sin egen socialt privilegierade ställning tror sig kunna hindra högerpopulismens framväxt genom att förneka att problemen i välfärdsstaten är så allvarliga. För de som drabbas i sin vardag av utförsäkringar, nedläggningar eller urholkning av vårdinrättningar och skolor eller helt enkelt får det allt svårare att få ekonomin att gå ihop, så upplevs ofta och med rätta krisförnekelserna moralkakor som ett hån och de får precis motsatt effekt än den avsedda. Bitterheten över det självgoda etablissemanget bara ökar.

Det är verkligt och sant att konsekvenserna av konkurrensutsättningar och åtstramningar drabbar allt fler. Klassklyftorna växer snabbare i Sverige än i något annat OECD-land, i allt från inkomstnivå till medellivslängd. Det är den verkligheten som skapar missnöje och hat mot makthavarna och mot alla som försöker undvika att se allvaret.

2. Grunden i systemet är orsaken

Ytterst handlar det om motsättningar i det ekonomiska systemets själva funktionssätt. Inte om enstaka felaktiga beslut eller ens om nyliberalismens överdrifter, utan just om kärnan i ett system grundat på privat ägande av produktionsmedlen och kapitalistisk konkurrens. Inom detta system finns det nödvändigtvis ett behov av att investera kapital så att det växer, men det är just det som blir allt svårare. I en värld där miljarder är fattiga så finns det samtidigt ett överskott av kapital som har svårt att hitta områden för inverteringar som skapar tillräcklig profit (vilket har att göra med ”profitkvotens fallande tendens”, som redan Marx beskrev).

Denna jakt på en ständigt växande profit tvingar fram privatiseringar av offentlig sektor och infrastruktur, för att på så sätt öppna upp nya marknader för investeringar, och som pressar ned levnadsnivån för de breda massorna. Enorma summor har i land efter land förts över från offentlig sektor (som utgör en viktig del av levnadsstandardens grundval) till de privata kapitalägarna.
Ekonomiskt är detta ingenting annat än en flykt framåt, där ekonomins motsättningar och krisalstrande faktorer bara växer för varje åtgärd som genomförs för att kortsiktigt lösa akuta problem.

Som vi sett med all önskvärd tydlighet så leder detta även till politiska kriser – kriser för de traditionella partierna och för hela det politiska system vi haft sedan andra världskriget. De traditionella vänster- och högerpartierna har turats om att i regeringsställning upprätthålla systemet i en relativ stabilitet. Den möjligheten försvinner nu i snabb takt. I land efter land blir det i princip omöjligt att bilda stabila regeringar utifrån parlamentariska majoriteter. De partier som ger sig in i leken, med blocköverskridande överenskommelser, tenderar att förlora ännu mer i kommande val, åtminstone i form av faktiska röster, på grund av minskat valdeltagande. Kort sagt: de styrande kan inte längre styra på det sätt de har varit vana vid. Istället ser vi en våg av inskränkta demokratiska rättigheter över Europa, inte minst vad gäller strejkrätten och demonstrationsrätten. Vi ser också, inte minst i Frankrike, en verklig upptrappning av polisvåld och repression mot demonstanter.

3. Arbetarrörelsen är döende

Den nedåtgående spiralen drivs på med aktivt stöd och deltagande av ledarskapen för den traditionella arbetarrörelsens organisationer, i Sverige framförallt av socialdemokratin, inklusive LO:s ledning. Därmed sågar de av den gren de själva sitter på. Den historiska roll de tidigare påtagit sig har varit att förvalta välfärdsstaten och dess olika system. När trygghetssystemen och offentlig sektor urholkas till oigenkännlighet så är deras historiska uppgift slut och de blir bara ett borgerligt parti i mängden, men i en situation där alla partier som klamrar sig fast vid kapitalismen befinner sig i kris.

I vissa länder (Italien, Grekland, Frankrike…) har den traditionella socialdemokratin redan i princip försvunnit. I Tyskland tycks mäktiga SPD vara på väg in i sin slutliga kris och detsamma kan sägas om den svenska socialdemokratin, som tynar bort i takt med att dess medlemmar dör. I Storbritannien är utvecklingen för Labour på ytan den motsatta, men det stora medlemstillskottet av en yngre generation med nya förväntningar har skärpt motsättningarna inom partiet till bristningsgränsen. I Brexit-frågan står partiet och dess väljarkår djupt splittrat. Frågan är om inte socialdemokratins bäst-före-datum redan är passerat. Deras organiska band till arbetarklassen är kraftigt försvagat och förnyas inte med de yngre generationerna.

Trots att detta historiska sammanbrott för socialdemokratin och hela den traditionella arbetarrörelsen är synligt för alla, så går den socialdemokratiska ledningen vidare just med den linje som orsakat problemen – en fortsatt borgerlig politik med nedskärningar och ökade klyftor, sedan januariöverenskommelsen kring de 73 punkterna till och med i ett direkt samarbete med två borgerliga partier.

På internationell nivå är det viktig att konstatera att det inte bara är den traditionella arbetarrörelsen som befinner sig i kris, utan även de traditionella rörelserna för nationell frigörelse, med sydafrikanska ANC som det främsta exemplet. Det gemensamma problemet med den traditionella arbetarrörelse och befrielserörelse är att de inte löpt linan ut och tagit upp kampen mot grunderna i det ekonomiska systemet och de borgerliga politiska systemen.

4. Klimat- och identitetsvänstern en del av problemet

Till stora delar utanför och parallellt med arbetarrörelsen finns det i Sverige en ”vänster”, bestående av Vänsterpartiet och en rad mindre partier och organisationer. De har en svag förankring i fackföreningsrörelsen och i den mån de har haft ett klassperspektiv så har det alltmer blandats upp med andra perspektiv på ett sätt som gör att de som regel inte utgör något alternativ för den vanlige arbetaren.

Författarna Göran Greider och Åsa Liderborg gör i sin Populistiska manifestet en träffande beskrivning av denna vänster. De konstaterar att många vänsterdebattörer tenderar ”att se världen enbart genom sina moraliska föreställningar” och ”framstår som mer eller minde verklighetsfrånvända och känslomässigt affekterade i sin svartvita uppdelning i människor som goda och onda”. Konkret kritiserar författarna såväl den klasslösa anti-rasismen och feminismen, som bakomliggande identitetspolitisk och ”postmodern” relativism.

Rasism och högerpopulism kan inte bekämpas enbart med ”anti-rasism”: ”den som tror det har inte förstått att rasismen, även om den är en självständig kraft i många människors medvetande, också är ett symtom på andra slag av social frustration och upprördhet”. De som vill ersätta ordet ”vit” med ”icke-rasifierad” får sig en känga, liksom de som reducerar frågan om integration till kulturella frågor om ”badtider, slöjor, handskakningar…" på bekostnad av kampen mot faktiska politiska förslag som handlar ”om socioekonomiska frågor på vänster-högerskalan: sänkta ingångslöner och selektiva välfärdssystem”. Klarsynt slår författarna fast att ”integrationen är i första hand en vänster-högerfråga som kokar ner i klassisk klasspolitik och inte en fråga om kulturell anpassning”.

På ett avslöjande sätt kritiserar författarna även den feminism som saknar klassperspektiv. Det var ingen slump att SD stärkte sin ställning bland de fattigaste kvinnorna utifrån att feminister tenderar att fokusera på symbolfrågor, medan SD själva faktiskt, i valet 2014, lyfte frågan om kvinnors rätt till heltidsarbete. Med rätta konstateras också att ”en bolagsstyrelse med 40 procent kvinnor, som Socialdemokraterna slåss för, är lik förbannat en bolagsstyrelse som struntar i kvinnors arbetsvillkor”. Utan att förneka problemen med sexism, inser man att ”de strukturella problem som plågar majoriteten av kvinnor är trots allt ekonomiska” och att ”strunta i problem som är viktigast för dem som själva sällan kallar sig feminister – så är det ju med kvinnor i arbetarklassen – är att kasta dem till högerpopulistiska patriarkatet”.

Ett annat sätt att splittra arbetarklassen är att sprida förakt mot de som är missnöjda med ”tesen om den vita kränkta mannen”:
”Borgerligheten och särskilt näringslivet njuter av tankefiguren om den priviligierade arbetarklassen som barnsligt reagerar genom att visa sig både kränkt och inskränkt. Det är ett gammalt mantra, att arbetarklassen är bortskämd och nu kan de säga att arbetarna röstar högerpopulistiskt för att välfärdsstaten skämt bort dem. Arbetsgivarna har förstått att plocka upp den här postkoloniala favorittesen för att genomdriva lägre löner och svagare anställningsskydd. ”De vita medelålders männen måste ge upp sina privilegier”, skrev till exempel arbetsgivartillvända Timbro i sin rapport Ungdomsarbetslöshet.”

I bakgrunden till dessa olika förment progressiva rörelser, som föraktar arbetarklassen, finns identitetspolitikens relativism, som också i sig får en välförtjänt känga av Greider och Liderborg. Denna tanke – om att den som inte själv tillhör en förtryckt minoritet aldrig kan förstå förtrycket och därför inte kan vara en del av kampen – både skuldbelägger och splittrar. ” Minoriteternas rättigheter är varken en logisk konsekvens av en allmän modernisering av samhället eller av några separatistiska strategier. Det är resultatet av en bred demokratikamp underifrån som har byggt allianser mot eliterna. Slavarnas frigörelse och medborgarrättsrörelsens framgångar hade inte varit möjliga om de formulerats som den enskilda minoritetens kulturkrig mot majoriteten”. … ”Även om vi inte fullt ut kan begripa varandra så måste ambitionen vara att vi ska förstå varandra så mycket som det bara går, annars går det inte att bygga ett samhälle ihop”.

Media får också helt berättigat sin beskärda del av kritiken: ”Pressen … har helt enkelt inte skött sitt opartiska och allsidiga journalistiska uppdrag.” Det finns ett berättigat missnöje mot ”mediekratin”, vilket högerpopulismen utnyttjat. Kritik mot grunderna i det ekonomiska och politiska systemet betraktas av media som ”extremism”, eller med författarnas ord: ”Det marknadsliberala rastret är lika omärkligt som självklart”.

Under de senaste åren har det i Vänsterpartiet vuxit fram en rörelse för att göra partiet till ”ett arbetarparti igen”. Detta var lovande och kom till utryck i en nysatsning på att bygga upp branschorganisationer och i en riksomfattande facklig konferens för fackligt aktiva vänsterpartister, i maj 2018. Framgångarna har varit små inom LO-kollektivet. Partiet har inte förmått fånga upp de många missnöjda socialdemokrater och de ungdomar som nu avvisar socialdemokratin. Dessa grupper fortsätter att söka sig till SD, som de uppfattar som mer avståndstagande från systemet och etablissemanget.

Vänsterpartiets fackliga aktivister som driver arbetarpartilinjen har uppenbarligen underskattat nödvändigheten av att i grunden göra upp med den moralistiska identitetspolitik som många arbetare identifierar partiet med. Man kan inte båda ha kaka kvar och äta upp den.

De rörelser som växte fram för några år sedan, av typ spanska Podemos, lyckades samla aktivister från olika håll och fick ett genombrott i val, men nedtonar samtidigt klassmotsättningarna och framhäver de moraliska identitetsfrågorna. Rörelsen har en akademisk och ideologisk slagsida som skiljer sig från den rörelse som franska Gula västarna representerar.

5. Arbetarklassen reser sig

Den plötsliga och oväntade framväxten av de gula västarnas proteströrelse i Frankrike handlade till stor del om att de mest drabbade, som normalt inte är politiskt aktiva eller har för vana att demonstrera, hade fått nog. Macron-regeringens planer på att höja skatten på drivmedel blev droppen som fick bägaren att rinna över. När regeringen så småningom tvingades dra tillbaka sitt förslag hade rörelsen redan breddat och fördjupat sina krav till alla områden som gör vardagslivet tufft.

När de breda massorna på detta sätt går ut i kamp, så är det spretigt, motsägelsefullt och utanför moralvänsterns spelplan. Vanliga människor deltar med sina fördomar och riktar ibland sin ilska åt fel håll, men så är det oundvikligen under perioder av uppror och revolution. Det viktiga är att bortom de enstaka misstagen och den opolerade ytan, så är gula västarnas rörelse ett fantastiskt exempel på vanliga arbetares och maktlösas självorganiserade kamp, direkt riktat mot makthavarna och deras politik. Fackföreningarnas nationella ledningar och vissa politiska ledarskap lång ut på vänsterkanten vägrar att se styrkan i denna rörelse, utan hänger upp sig på dess brister.

Missnöjet med den såväl den etablerade arbetarrörelsens ledarskikt som ”vänsterns” moralpolitik är i högsta grad berättigat och det är inte förvånande att protesterna ofta tar form även utanför fackföreningarna. Det är inget nytt med enfrågerörelser, eller allmänna missnöjesrörelser, men tidigare sådana rörelser har ofta haft den karaktär som vi problematiserar i föregående punkt om ”vänstern” och snarare handlat om ideologiska ställningstaganden. Nu ser vi istället rörelser som utgår ifrån människor som i sin vardag själva drabbas av ekonomiska och sociala problem. Människor som fått nog och inte vill fortsätta att leva på det sätt som de nu tvingas att leva. Kampen riktar sig direkt mot makthavarna, deras politik och det system de symboliserar och inte mot andra människors moraliska brister.

Kraven får därmed en revolutionär karaktär, kring krav att makthavarna ska avgå och systemet upplösas. I franskspråkiga områden kommer det till uttryck med parollen dégage, som alltefter situation och kynne kan översättas med försvinn, stick eller dra åt helvete. Denna ”dégagism” har funnits närvarande i de gula västarnas rörelse i Frankrike och blommat ut i den revolutionära processen i Algeriet, där de centrala kraven är just att alla ska avgå och systemet ska upplösas.
I Sverige är denna typ av rörelser inte lika utvecklad, vare sig i sina krav eller i sin omfattning, men den finns redan här i form av de olika ”upprorsrörelserna”, allt ifrån undersköterskeupproret till Bensinupproret 2.0.

6. Samla den revolutionära rörelsen underifrån

För den som på allvar vill bidra till att rycka upp grunden till de nuvarande samhällsproblemen, utifrån ett marxistiskt arbetarrörelseperspektiv, är det nödvändigt att noga följa och bedöma vilken väg klasskampen tar och att vara beredd att anpassa sitt ingripande efter det. Det tycks vara så att vi nu nått en brytpunkt, där den tidigare inriktningen på arbetarrörelsens traditionella organisationer är otillräcklig. Vi måste konstatera att det växer fram en ny våg av livskraftiga protester från arbetarklassens djup, utanför de traditionella organisationerna. Det finns en stor skepsis mot partier överhuvudtaget och delvis även mot de fackliga organisationerna.

I en sådan situation kan det inte vara en prioriterad uppgift att försöka driva på förändringar av de traditionella partierna, som de som är inbegripna i kamp och protester utifrån sin arbetsplats eller sociala situation till stor del redan har lämnat bakom sig. Det betyder inte att man kategoriskt kan utesluta att Reformisterna inom socialdemokratin eller de fackliga aktivisterna inom Vänsterpartiet kan komma att spela en roll, men de utgör inte centrum för de nya rörelserna underifrån.

De fackliga organisationerna är och förblir centrala redskap, såsom organisationer grundande på arbetarplatserna och i arbetarklassen, men de behöver en nytändning, med nytt friskt blod från kampinriktade arbetare i ledningen. Rörelsen för att återerövra den algeriska fackliga landsorganisationen UGTA utgör i det sammanhanget en viktig inspirationskälla för fackliga aktivister i Europa och Sverige (se vidare artiklarna om Algeriet). I Frankrike pågår en viktig sammankoppling mellan sektorer av gula västar och lokala fackliga aktivister och organisationer, mot de fackliga nationella ledarskapens vilja.

En viktig faktor i det sammanhanget, i Frankrike, är framväxten av lokala kommittéer för motstånd och återerövring, som samlar just kämpande fackliga aktivister och gula västar. Dessa kommittéer är nationellt samordnade och samlade, den 30 mars 2019, 300 delegater från de lokala kommittéerna till en konferens i Paris. Dessförinnan har man även samlat till massmöten, såsom 18 november 2018 då 2 500 aktivister från olika håll samlades i Paris.

På de franska kommittéernas inbjudan har det också hållits ett europeiskt möte (4 maj 2019) för att bilda en europeisk korrespondenskommitté bestående av aktivister från de nya rörelserna inom arbetarklassen, gula västar från olika länder, fackliga och politiska aktivister…

Kommittéerna i Frankrike och korrespondenskommittén på europeisk nivå utgör idag ett svar på den nya politiska situation som råder. För oss (och Fjärde Internationalens sektioner i Europa) är det ett aktuellt uttryck för övergångsmetoden. Förutom att utgöra viktiga redskap för en bred samordning av ingripanden i den dagsaktuella kampen, så utgör detta en del i strävan att bygga upp organisationer och partier som samlas kring målet att avskaffa systemet med privat ägande av produktionsmedlen och kapitalistisk konkurrens, till förmån för ett socialistiskt klasslöst samhälle.