Lång hamnkonflikt berör oss alla

Tisdagen den 24 januari låg verksamheten i Göteborgs containerhamn nere, eftersom Hamn4an och dess medlemmar genomförde en 8-timmars strejk mot arbetsgivaren APM Terminals. Strejkaktionen som sådan var lyckad och visade på en god kampberedskap, men konflikten är lika låst som tidigare. Varslen om massuppsägningar ligger fast.

Allt talar för att vi har en långdragen konflikt framför oss – Jordi Aragunde, samordnare för hamnarbetarnas internationella organisation IDC, ser den redan som ”ett kusligt eko” från den långa konflikten i Liverpools hamn på 90-talet. En konflikt som allt tydligare handlar om Hamnarbetarförbundets själva existens och existensberättigande.

Det är som den nya situationen – med en långdragen ekonomisk kris och en allt osäkrare politisk situation, både i Sverige och internationellt – inte har ett utrymme för ett fackförbund av denna typ. Ett fackförbund som är ett föredöme vad gäller arbetardemokratiskt arbetssätt och beredskap att fullt ut försvara medlemmarnas intressen, oberoende från arbetsgivare och politiska partier.

Den speciella situationen, där medlemmarna formellt omfattas av det kollektivavtal som arbetsgivaren tecknat med Transportarbetarförbundet, men där deras eget fackförbund formellt inte omfattas av vare sig kollektivavtalets skyldigheter (fredsplikten) eller rättigheter, har tidigare hanteras på ett sätt som gett Hamnarbetarförbundet grundläggande rättigheter som förhandlingspart. Nu har APM Terminals bestämt att det är slut med det, påhejade av ledare inom Transport (se AI nr 5).

Även LO:s avtalssekreterare Torbjörn Johansson ansluter sig nu till hetsjakten och säger i en intervju i Dagens Arena (27/1) att ”det Hamnarbetarförbundet gör är per definition olagligt. Vad jag kan tycka är att arbetsgivarna skriker för mycket och agerar för lite. Man kan ju ta dem till domstol. … de vill ha ett eget avtal och då är det olagligt. Blir de erbjudna hängavtal, då måste man till slut skriva på, och gör de inte det så får man ta det till domstol”.

Enda anledningen till att arbetsgivarparten Svenska Hamnar tvekar att anmäla Hamnarbetarförbundet till Arbetsdomstolen beror på att man redan 2004 provade det och förlorade.

Ändra lagen!

Arbetsgivarna och deras stödtrupper nöjer sig dock inte med att konstatera att den juridiska vägen för tillfället tycks vara stängd, utan tvärtom reses nu krav på lagändringar.

Den centrala arbetsgivarorganisationen Svenskt Näringsliv kräver genom sin vice ordförande Peter Jeppsson att ”man måste se över konfliktreglerna nu. Vi vill ha förändringar som gör att ett tecknat kollektivavtal innebär fredsplikt, och det vill jag gärna få tillfälle att diskutera med företrädare för regeringen”. I ett brev till arbetsmarknadsminister Ylva Johansson skriver Jeppson att ”hamnstrejken i Göteborg visar på allvarliga brister i de lagstadgade konfliktreglerna på arbetsmarknaden” (Sveriges Radio, 23/1)

Liberalerna föreslår, genom sin talesperson Mats Persson, en ”proportionalitetsprincip” som begränsar möjligheterna till den typ av stridsåtgärder som nu förekommer i Göteborgs hamn, med hänvisning till att ”en vanlig dag passerar hälften av alla containrar som går på import och export till och från Sverige, Göteborg. Därmed handlar konflikten i Göteborgs hamn också om vad som är en rimlig stridsåtgärd i förhållande till allmänintresset. För svensk exportindustri är tillgången till Göteborgs hamn avgörande för konkurrenskraften”. I sin argumentering tillägger Persson att det ”finns möjlighet för grupper som innehar nyckelfunktioner i företagen, som elektriker och transportarbetare, att använda stridsmedel eftersom företag på många ställen i produktionskedjan blir mycket sårbara om sådana funktioner faller bort” (Svenska Dagbladet, 26/1).

Västsvenska handelskammaren kräver även de en ”proportionalitetsprincip” där ”stridsåtgärder som står i oproportionerlig nivå till åtgärdens omfattning ska kunna förklaras som ogiltiga” (Dagens Arena 27/1).

Inget fel på samordningen, där man inom tre dagar går ut på olika arenor med sitt budskap! Lika tydligt är det hur medvetna de är om den kraft som organiserade och kampvilliga arbetare har att spränga kapitalets spelregler.

Hamnarbetarförbundets konstruktiva svar

Såväl arbetsgivaren som Transport och LO erbjuder Hamnarbetarförbundet ett hängavtal. Det skulle innebära att man ansluter sig till det avtal som förhandlas fram av arbetsgivaren och Transport, utan att ha möjlighet att påverka innehållet. Det har Hamnarbetarförbundet med rätta avvisat, för att istället föreslå ett gemensamt avtal, där de två fackförbunden blir likvärdiga parter, när det nuvarande avtalet löper ut 30/4.

Ett exempel på ett sådant avtal finns bland lärarna, där Lärarförbundet och Lärarnas Riksförbund, sedan 1996, ingår i kartellen Lärarnas Samverkansråd som är den avtalsslutande parten. För LR och dess medlemmar, som är det mindre och mot arbetsgivaren oftast skarpare förbundet, så är inte erfarenheterna odelat positiva av detta Samverkansråd, men alternativen framstår i dagsläget som sämre. Samma sak tycks gälla för Hamnarbetarförbundet och deras förslag. Det är därför värt allt stöd, även om det innebär en taktisk reträtt vad gäller den lokala strejkrätten. 

Kampens fortsättning förbereds

Hamnarbetarförbundet har tydligt markerat att strejkaktionen den 24 januari bara var ett steg i en upptrappad kamp på flera nivåer. Det handlar dels om att väcka medvetenheten bland andra arbetarkollektiv för att stärka den gemensamma kampen. De stöduttalanden, även från krafter inom LO och TCO, som gjordes på strejkdagen utgör en bra startpunkt för det. Det handlar också om att inom IDC fatta beslut om stödaktioner i hamnar på internationell nivå, vilket ska diskuteras av IDC under helgen 28-29 januari.

Det finns all anledning för arbetarrörelsens fackliga och politiska organisationer, både i Sverige och Internationellt, att förbereda konkreta solidaritetsåtgärder med Hamn4an och dess medlemmar.

Arbetarinternationalen

2 Feb 2017