Ledaren, Arbetarinternationalen nr 5

Endast principiell arbetarenhet
kan ta oss ur den politiska ledarskapskrisen

I nummer 5 av Arbetarinternationalen ligger fokus på arbetares behov av och kamp för att nå enhet, både för att uttrycka klassens politiska självständighet och för att försvara sina sociala rättigheter. I Sverige illustreras problemet med Socialdemokraternas missrepresentation av de fackliga intressena och när det gäller arbetarna, invandrarna, de prekära och andra allierade grupper i förorterna. I USA är det samma sak, där facket AFL-CIO:s förbund alltmer kommer i motsättning till det borgerliga Demokratiska partiets ledarskap, och där behovet av ett Labor Party blir en brännande aktuell fråga. I Spanien kommer socialistpartiet PSOE:s ledarskap i frontalkrock med arbetarrörelsens majoritet, när det släpper fram en ny högerregering ledd av Rajoy och försätter chansen att utnyttja mobiliseringar av sin bas och fackföreningarna som nu går ut mot reaktionära lagar och till försvar av strejkrätten. I Tyskland fortsätter socialdemokratiska SPD:s ledarskap att försvara Agenda 2010 (en politisk linje för kontrareformer och privatiseringar) och öppnar för ett missnöje som högerpopulistiska AfD utnyttjar. Överallt samma mönster: missnöje med socialdemokratins borgerliga politik lvisar sig i medlemsavhopp och efterkrigstidens lägsta valsiffror, och utnyttjas nu av borgerligheten.

Fackföreningarna är idag arbetares enda legitima massorganisationer, som behöver en enad linje och självständighet från statlig inblandning, borgerligheten och allehanda politiska missledarskap. För att kunna försvara sig mot konsekvenserna av kapitalismens systemkris och dess symptom så är enheten bland basmedlemmarna i arbetarrörelsens massorganisationer första villkoret. Men det medför även ett andra villkor: att försvarsstriderna enas kring en realistisk politisk linje som öppnar för förändring av hela samhället. I Sverige ser man hur socialdemokratins återvändsgränd som politiskt projekt har medfört bristande legitimitet för LO:s fackligt-politiska samverkan med Socialdemokraterna. Vad som behövs är en linje som kan ena kritiska socialdemokrater med krafter som väger mot att kapa banden med partiet och istället politisera LO. Behövs rent av ett nytt självständigt parti för arbetarklassen? Livsmedelsarbetaren Daniel Nordström har skrivit en motion med detta i åtanke till Livs nästa kongress. AI tar upp frågan om partipengarna, motionen publiceras och livsmedelsarbetare tycker till om den.

Ett stående tema i detta nummer är de utmaningar som arbetarrörelsens påverkan på samhället står inför: finanskapitalets överstatlighet, nedindustrialiseringen, privatiserings- och avregleringspolitiken, attackerna på strejkrätten och de sociala eftergifter som en gång har avtvingats Europas härskande klasser m.m. Varför är det omöjligt att isolera sig i ”sin” nation med en protektionistisk politik, såväl för borgerligheten som för arbetarrörelsen? Av alla de exempel som ges från Sverige, USA, Tyskland, Spanien, Frankrike, Sydafrika och utöver kan man se liknande försvarsbehov hos arbetare världen över.

Arbetarklassen är en internationell klass, idag än mer än någonsin, av alla nationer i varje land, som står emot en motståndare som är organiserad internationellt både på politiskt och ekonomiskt plan. I den allvarliga situation där de rika och mäktiga inte längre kan respektera vad arbetarrörelsen har vridit ur deras händer under en stor del av hela förra århundradet, t.ex. i Sydafrika där systemets väktare tar sig frihet att hota om att låta blodet flyta på öppen gata om studenterna och arbetarna inte avbryter kampen mot kvarblivande orättvisor efter Apartheids fall 1994, då är det påkallat att med hast ena krafterna för motangrepp. Därför så förbereder Arbetarnas internationella nätverk en Öppen Världskonferens till hösten 2017 (lagom till hundraårsminnet av ryska Oktoberrevolutionen). AI uppmanar sina läsare att stödja initiativet och lovar att följa förberedelserna i framtida artiklar…

Arbetarinternationalens redaktion