Motsättningarna skärps

Följande artikel ingår i Arbetarinternationalen nr 16 (december 2019).

Motsättningarna skärps

De grundläggande tendenser vi har sett i samhällsutvecklingen de senaste åren fortsätter att mala på. I förra numrets ledare (se Arbetarinternationalen nr 15) talade vi om sex punkter:

  1. Krisen är verklig – det är endast en krympande minoritet som inte drabbas i sin vardag;
  2. Systemet är orsaken – världskapitalismens inre motsättningar orsakar kriser på alla nivåer;
  3. Arbetarrörelsen är döende – de traditionella socialdemokratiska och kommunistiska partierna (liksom de traditionella befrielseorganisationerna, typ ANC, i de förtryckta länderna) skrumpnar ihop på grund av sin egen anpassning till kapitalismen i kris;
  4. Klimat- och identitetsvänstern del av problemet – den ”vänster” som skulle kunna ersätta den traditionella arbetarrörelsens bortdöende partier har gått vilse i moraliserande påbud på individnivå, vilket ofta utelämnar den arbetarklass som vill uttrycka sin protest mot systemet till högerkrafterna;
  5. Arbetarklassen reser sig – trots alla hinder så börjar arbetarklassen att protestera, på egen hand, utanför de traditionella organisationernas kontroll, spretigt, men riktat direkt mot systemet;
  6. Samla den revolutionära rörelsen underifrån – ett medvetet politiskt ingripande som kan göra skillnad måste inrikta sig på att bidra till arbetarklassens och andra maktlösas självorganisering, i former anpassade till varje lands faktiska förutsättningar och kamputtryck (vilket mer eller mindre tenderar att falla inom ramen för punkt 1–5).

Sedan september har vi på internationell nivå sett hur de då pågående massmobiliseringarna har fortsatt, inte minst i Algeriet, och hur nya massprotester vuxit fram i Chile, Libanon, Irak, Iran…

Man kan sammanfatta det som att det finns en misstro bara genom det existerande politiska systemet, om det är demokratiskt eller auktoritärt, så tror man inte att man kan verka genom det och därför går man ut på gatorna, säger Isak Svensson, professor på Institutet för freds- och konfliktforskning vid Uppsala Universitet.” (Svt, 2019-11-11)

I Frankrike minskade storleken på de gula västarnas protester, efter en mycket våldsam repression från regimens sida, men den dog aldrig ut. Nu växer en ny strejk- och protestvåg fram, mot Macron-regeringens pensionsreform – protester som förenar gula västar med lokala fackliga aktivister, vanliga arbetare och pensionärer.

I Storbritannien har ”undantaget” från socialdemokratins dödskris – Labour-partiet – nu i sin tur drabbats av en kraftig tillbakagång. På grund av Storbritanniens majoritetsvalsystem är inte raset i antal parlamentsplatser en bra mätare, men det handlar likväl om en tillbakagång med 2,5 miljoner röster, eller 8 procent, jämfört med 2017. I de valdistrikt som massivt röstade för Brexit i folkomröstningen 2016 så är tillbakagången ännu större, i genomsnitt 10,4 procent. Det handlar om arbetarområden i mellersta och norra England, samt Wales, som varit Labours fästen i över hundra år.

Dessa områden röstade massivt för att lämna EU 2016, efter att de i trettio års tid drabbats hårt av avindustrialisering, nedläggning av gruvorna, privatiseringar och nedskärningar av offentlig sektor, med arbetslöshet, osäkra och tillfälliga jobb och fattigdom som resultat. Rösten mot EU var ett uttryck för en protest mot 30 års arbetarfientlig politik.

Corbyns och Labour-ledningen val att verka för en ny EU-omröstning, istället för att fullt ut ansluta sig till den djupa proteströrelsen i sina arbetarfästen, upplevdes oundvikligen som ett svek. Det är här vi har förklaringen till Labours tillbakagång och ännu ett bevis för att socialdemokratins uppslutning bakom EU, med dess organiska sammanflätning med kapitalet och den nyliberala politiken, är vägen till dess undergång.

Även i Sverige…

Här hemma mal de internationella tendenserna också på. Socialdemokratins kris fördjupas och fler och fler LO-arbetare tar det drastiska steget att vara beredda att rösta på SD. Det kan tyckas ”ologiskt”, med tanke på SD:s egna arbetarfientliga politik och existensen av Vänsterpartiet, men de djupa rörelser vi nu ser i Sverige och världen över handlar inte om den sortens ”logik”. Det handlar om känslor av att ha fått nog, om att vilja att alla de som främst identifieras med det system som förtrycker och utsuger en ska upplösas, att alla ansvariga ska avgå.

Ur ett arbetarperspektiv har Vänsterpartiet åtminstone tre tunga faktorer som talar emot dem som ett alternativ för den missnöjde LO-medlemmen. (1) äldre arbetare har inte glömt dess tidigare koppling till stalinismen och otillräckliga uppgörelse med dessa traditioner; (2) det är ett utpräglat parlamentariskt parti, som inte förmår bidra till självorganiserad arbetarkamp – de begär i princip ”lita på oss” så försvarar vi dina intressen i parlamentet. Flirten med LO-ledningen gör inte saken bättre, eftersom ilskan mot socialdemokratin även omfattar det fackliga socialdemokratiska ledarskapet – kort sagt, de är en del av systemet; (3) partiet är i högre grad en del av ”identitetsvänstern” än det är ett arbetarparti och försöken att förena de två är dömda att misslyckas.

Utvecklingen kommer att ta många turer och det är viktigt att noga följa det som händer, till exempel sprickan inom LO kring LAS, men grunden måste vara ett strategiskt tänkande och där spelar lärdomarna från andra länder en central roll. Utifrån dessa kan vi förutse att den ekonomiska krisen, liksom arbetarrörelsens och vänsterns kris, kommer att fördjupas ytterligare, men också att vi kommer att få se fler och starkare upprorsrörelser utifrån vanliga arbetare och maktlösa, utanför partiernas och fackens kontroll.

Är det inte en angelägen uppgift är att bidra till utvecklingen av de sistnämnda och i samma process bygga upp den organisation, och i förlängningen det arbetarparti, som medvetet inriktar sig på bestående lösningar av den nuvarande krisen?

28 dec 2019