Öppen Världskonferens, mot Trumps och arbetsgivarnas angrepp

I Göteborgs hamn pågår i skrivande stund (januari 2017) en skarp strid mellan Svenska Hamnarbetarförbundet (SHF) och arbetsgivaren APM Terminals (Mærsk). Arbetsgivarens mål i denna strid är inte bara att försämra arbetsvillkoren, utan att direkt utradera den fackliga organisationen SHF.

Detta är ett uttryck på svensk mark av ett internationellt fenomen som vuxit sig starkare de senaste åren: en hämningslös offensiv mot alla fackliga organisationer som försvarar sina medlemmars intressen oberoende från arbetsgivare och regering. Detta sker dels genom direkta angrepp och trakasserier, dels genom försök att integrera de fackliga organisationerna i ”treparts-samtal” och ”sociala-dialoger” där grunden redan på förhand är given: i den svåra situationen måste facken medverka till en nedmontering av arbetsrätt, anställningsvillkor, sociala skyddsnät och servicenivå, liksom till privatiseringar och konkurrensutsättningar.

Det finns en mängd exempel på hur ledningarna för fackförbunden inom LO, TCO och SACO låtit sig dras med i överenskommelser som inte bara går emot medlemmarnas intressen, utan också urholkar den fackliga organisationens roll som en oberoende och självständig kraft.

Det pågår, framförallt i de rika länderna, en ständig press på fackföreningarna att låta sig dras med i en ”nationell samling” av respektabla krafter från höger till vänster, med hänvisning till hot från terrorism och ”fascism” (högerpopulismen).

Men är det inte just de ”respektabla” politiska krafter som vill få tillstånd ”breda samlingar” för att med näbbar och klor försvara det sönderfallande ekonomiska systemet som själva är ansvariga för framväxten av högerpopulism och terrorism?

Hillary Clinton har medgett att USA finansierade framväxten av Al-Qaeda och att Daesh/IS använder amerikanska vapen[1]. Det är bevisligen stormakterna som, direkt eller indirekt, pumpar in vapen och pengar till stridande parter med reaktionära agendor, inte minst för att till varje pris säkra kontrollen över råvaror. Det är därför ingen överdrift att säga att det är imperialismen som är huvudansvarig för omfattningen av krigen och flyktingkatastroferna. Svenska regeringar, både till höger och vänster, är i högsta grad medansvariga, med sin vapenexport till Saudi-Arabien och liknande länder, med sitt deltagande i propagandakrig och militära insatser, med sitt stöd till fortsatta avregleringar och privatiseringar inom EU och andra internationella organisationer och förhandlingsrundor.

Det är arbetarrörelsens egen ledning, i Sverige och andra länder, som genom sin borgerliga politik gjort hundratusentals (tiotals miljoner på internationell nivå) politiskt hemlösa och i vissa fall lätta offer för högerpopulismen. Det är inte ”nationella samlingar”, mer EU och mer av samma politik som kommer att vända den utvecklingen. Tvärtom.

Men det finns ett motstånd som nu växer fram och som spränger dessa ramar. Ett motstånd bland arbetare och ungdomar tillsammans med sina organisationer, inte minst fackliga. Från Paris till São Paulo, från Johannesburg till Göteborg. För att det motståndet ska bli framgångsrikt måste det samordnas på internationell nivå – eftersom angreppen är samordnade internationellt, eftersom alla ekonomiska processer är internationella och eftersom även ett nytt ekonomiskt och politiskt system oundvikligen måste byggas på internationell nivå.

I och med att Trump nu tillträder som president så skärps utvecklingen ytterligare. Det är med den bakgrunden – med ett allt snabbare politiskt, socialt och ekonomiskt sönderfall, det allvarligaste sedan Andra Världskriget – som det algeriska Arbetarpartiet (PT), tillsammans med alla de krafter som finns samlade i och kring Arbetarnas och folkens Internationella Nätverk (AIN) och med nya kämpande krafter, beslutat att organisera en Öppen Världskonferens i oktober 2017.

Uppropet till konferensen kommer att publiceras inom kort.

[1] Se t ex här: https://www.youtube.com/watch?v=Dqn0bm4E9yw

 

21 jan 2017