Trump – en första kommentar

Donald Trump valdes som president med stöd av en fjärdedel av rösterna, Clinton fick en annan fjärdedel och ungefär hälften deltog inte i valet (varav en del inte syns i valstatistiken eftersom de inte tillåts att rösta, för att de t ex avtjänat ett fängelsestraff).

Tvärtemot alla rapporter innan valet och på själva valdagen så minskade det officiella valdeltagandet bland de röstberättigade märkbart. Också tvärtemot alla förutsägelser så minskade stödet för demokraternas kandidat (Clinton), jämfört med förra presidentvalet, bland de svarta och bland latinos (från 93% till 88%, respektive från 71% till 54%). Samma sak gäller bland de unga väljarna, mellan 18-25 år, där demokraternas kandidat backade från 60% till 54%. Till och med bland kvinnorna minskade stödet för Clinton jämfört med det stöd som Obama fick.

Än viktigare för valutgången var att Clinton tappade traditionella demokratiska fästen i det så kallade rostbältet och andra stater som drabbats hårt av avindustrialisering och utslagning. Platser där fackföreningarna tidigare på ett samlat sätt mobiliserat vanliga arbetare för demokraternas kandidat. I år satte många av dem sitt hopp till Bernie Sanders, men vägrade, med rätta, att lyda hans uppmaning att rösta på Clinton. Demokraterna är ett parti i djup kris, på grund av sin egen reaktionära politik.

Förklaringen till att Trump valdes är inte att han fick fler röster än Republikanerna brukar få, utan att Clinton fick färre röster än vad demokraterna brukar få. Bakgrunden till det är den berättigade vreden över den ekonomiska och sociala utvecklingen i USA. Enligt officiella statistik så minskar arbetslösheten och det finns nu ”bara” runt 8 miljoner arbetssökande, samtidigt som det är 95 miljoner som saknar en ordinarie anställning.

Problemet är inte att "vita" har förlorat massa privilegier. Det är inte det deras vrede handlar om. En arbetslös "vit-heterosexuell-medelålders-man" i West Virginia och fyrbarnsmamman som tar sig över gränsen från Mexiko för att starta ett nytt liv är offer för samma system av sociala relationer. Alla som söker att slå en kil mellan dessa är en del av problemet, inte lösningen.

I valet mellan två reaktionära kandidater, båda krigshetsare på sitt sätt, valde miljoner fler än vanligt, med rätta, att bojkotta valet, medan andra föll för Trumps löften om att skaffa fram flera jobb och att ”Make America Great Again”. Även om Trump med all nödvändig tydlighet saknar ett hållbart program för att uppfylla sina vallöften om att skapa jobb och välstånd, så talade han i sin valkampanj om verkliga problem som motsvarade den oro som vanliga arbetare och arbetslösa – kvinnor såväl som män, oavsett hudfärg – känner, oförlåtliga och föraktfulla uttalanden om olika samhällsgrupper till trots.

Presidentvalet markerar ytterligare ett steg i en utveckling som varit synbar under flera år. En utveckling som utmärks av att den ekonomiska och sociala krisen, inklusive urholkningen av de sociala skyddsnäten, drabbar allt bredare befolkningsgrupper; att de partier och institutioner som är ansvarig för denna utveckling själva går in i en kris som ställer dem inför ett omedelbart hot om sönderfall och upplösning; samt att arbetarklassen saknar en politisk representation som oberoende från kapitalet kan försvara dess intressen, vilket leder till att många arbetare faller för lockropen från populister som inte har en tanke på att riva upp den nuvarande ekonomiska systemet med grunden. Ändå är det just det som behövs, i USA, likväl som i Europa och i resten av världen. Låt oss ta ett steg i den riktningen genom att återuppliva arbetarrörelsen som en kraft oberoende från all borgerlig politik. En arbetarrörelse som integrerar kampen för alla förtryckta grupper.

Arbetarinternationalens redaktion

12 nov 2016