Valet 2018

Anpassningen till kapitalet
fördjupar den politiska krisen

 

Valresultatet bekräftar att den politiska utvecklingen i Sverige följer samma linje som den i resten av Europa. I land efter land ser vi hur de traditionella partierna går tillbaka, ibland så kraftigt att de nästan helt dör ut. Det gäller inte minst de partier som historiskt sett varit en del av arbetarrörelsen och som i kraft av det ofta innehaft regeringsmakten – i Sverige det socialdemokratiska partiet. Samma process som orsakar försvagningen av de traditionella arbetarpartierna har gjort det möjligt för högerradikala och främlingsfientliga partier att växa sig starka. Även om utvecklingen i den riktningen inte, i årets svenska val, gick riktigt lika långt som många befarade, så visar valresultatet och den stora valundersökningen Valu på att det handlar om ytterligare ett tydligt steg i den riktningen.

Trots ett ökat valdeltagande så backar socialdemokratin från 31,01 procent till 28,26 procent och gör sitt sämsta valresultat sedan den allmänna rösträtten infördes. (s) går tillbaka i alla åldersgrupper och fick bland förstagångsväljarna bara omkring 20 procent. Av de som röstade på (s) 2014 så gick 11 procent till Sverigedemokraterna och 7 procent till Vänsterpartiet. Bland LO-medlemmar sker en kraftig minskning av antalet röster på (s) från 53 procent (2014) till 41 procent, medan SD går kraftigt framåt till 24 procent och V stannar på blygsamma 9 procent, fortfarande mindre än moderaterna. Bland LO-männen är stödet för SD hela 30 procent. (Dessa siffror är de justerade siffror som Valu presenterade 12/9)

Den grundläggande förklaringen till socialdemokratins tillbakagång och motsvarande valframgångar för SD utgörs av att socialdemokratin, åtminstone sedan 1990-talet, varit en av de huvudansvariga för de faktiska försämringar som drabbat vanliga arbetare, arbetslösa, sjuka, barn och gamla. Det handlar om pensionen och sjukförsäkringen; om privatiseringar och konkurrenssystem inom vård, skola och omsorg; om skattesänkningar för företag och inskränkningar av arbetsrätten… Sverige må vara fantastiskt för de som är friska och har en fast anställning med bra lön, men det är ett faktum att klyftorna i samhället har vuxit i årtionden och att alltfler trycks ned i osäkerhet och otrygghet, eller ren fattigdom. Att förneka allvaret i den utvecklingen, vilket företrädare för de traditionella partierna och massmedia tenderar att göra, leder till ett berättigat hat mot etablissemanget och ”pk-media”. För en stor och växande andel av visstidsanställda, låginkomsttagare, arbetslösa, långtidssjuka och fattigpensionärer är det ett hån när finansminister och statsministern säger att ”det går bra för Sverige”. Samma sak med förhärligandet av den ”liberala” och ”fria” världen (vilket inte minst Björklund ägnande sig åt under valkampanjen) och förlöjligandet av människors berättigade missnöje över liberalismens konsekvenser. Ett hån som leder till hat och en vilja att protestera, med de medel som står till buds.

Flyktingfrågan och högerradikalismens framväxt

Ansvaret för flyktingfrågans problematik ligger till fullo hos de europeiska regeringarna, inklusive den svenska, hos EU, hos andra internationella aktörer och hos det kapital som de ytterst representerar. Det gäller alla led:

  • Människor flyr sina hemländer på grund av krig och förtryck. Oavsett vilka de direkt stridande parterna är, eller vem som utövar det direkta förtrycket, så går det i de flesta fall att härleda orsaken och/eller svårigheterna att lösa problemen till imperialismens förödande ingripanden. Europa, inklusive Sverige, deltar i kampen för att till varje pris försöka kontrollera råvarutillgångar och transportvägar. Europeiska företag, inklusive svenska, med stöd av regeringarna, säljer vapen och kringutrustning till förtryckande diktaturer och pågående krig. EU och de enskilda europeiska länderna, inklusive Sverige, deltar direkt i krigsoperationer med förödande konsekvenser för civilbefolkningar (Libyen!).

  • På en annan nivå driver EU, inklusive den svenska regeringen, igenom ekonomiska samarbetsavtal med krav på att fattiga länder ska öppna sina marknader för det internationella kapitalet, inte minst genom privatiseringar. Detta leder till ökad fattigdom och desperation hos stora delar av befolkningen i dessa länder och därmed till viljan att fly till Europa.

  • Trots talet om ”humanitärt stöd” och ”solidaritet” så fortsätter regeringarnas hyckleri in i flyktingprocessen. Genom EU:s strikta regler för asylansökningar så tvingas flyktingarna i händerna på maffior och människohandlare, under vidrigast tänkbara förhållanden. Väl framme i Europa så utsätts flyktingarna för ovärdiga asylprocesser som kan dra ut år på tiden. Inte minst i Sverige fick privata aktörer stå för boenden till rena ockerpriser. Är det konstigt att den som just fått sin sjukpenning indragen blir förbannad för att skattepengarna används på detta sätt?

  • De flyktingar som får stanna i Europa utgör en grupp som är särskilt utsatta för de sociala nedmonteringar som systematiskt genomförts sedan 1990-talet, inklusive möjligheten att komma in på arbetsmarknaden. I detta läge tvekar inte kapital och regeringar att, under den ena eller andra formen, vilja skapa särskilda låglönearbeten, under kollektivavtalens nivå, eller låter staten gå in och betala en del av lönen i arbetsgivarens ställe. Det är uppenbart att sådana anställningar pressar ned lönerna på arbetsmarknaden i stort och bidrar till en uppdelning mellan ”vi” och ”dom”. Samtidigt som LO och (s) säger nej till vissa former av lönerabatt så godkänner de andra.

De verkliga alternativen är inte, å ena sidan, en liberal och EU-ledd ”anti-rasistisk” internationalism med ”fri rörlighet” och, å andra sidan, en tillbakagång till stängda gränser och ekonomisk nationalism. Att motståndet mot liberalismen ibland tar sig nationalismens form är ett utryck för ett lågt politiskt medvetande och avsaknaden av ledare värda namnet inom arbetarrörelsen, inte för ett verkligt alternativ till liberalismens EU. Att försöka bygga ett motstånd mot rasism och nationalism som bygger på en upplösning av gränsen mellan arbetarrörelsen och borgerligheten, kring linjer som ”vad som helst utom SD”, eller ”blocköverskridande samarbete” är på liknande sätt också ett uttryck för bristande förståelse för historiens lärdomar. Visar för övrigt inte erfarenheterna från ”Brexit” att även ett indirekt samröre med borgerliga och högerradikala kretsar för ”nationell suveränitet” i motståndet mot EU bara förvärrar förvirringen inom arbetarrörelsen?

Rasism och främlingsfientlighet är aldrig acceptabelt och ska bekämpas – bäst i vardagen, på ort och ställe där det förekommer. Det växande väljarstödet för högerradikala och nationalistiska partier är dock i första hand ett symtom på ett missnöje med de etablerade partiernas faktiska ansvar för de ökade klassklyftorna och den sociala misärens utbredning. Så länge en sådan social process pågår kommer det att finnas en grogrund för högerradikala ledare och organisationer att få gehör. Detta är den huvudsakliga lärdomen från fascismens och nazismens framväxt på 1930-talet. Den enda kraft som i grunden kan motverka högerradikalismen är en stark och självständig arbetarrörelse, samlad bakom program och ledare som strävare efter att avskaffa de krafter som upprätthåller och fördjupar klassamhället, genom verklig kamp. Detta i synnerhet som kapitalet och borgerligheten alltid tenderar att välja högerradikalism och ren nazism som allierade när de hotas av en stridbar arbetarrörelse som vill avskaffa deras makt. I Sverige har vi redan sett hur arbetsgivarnas centralorganisation Svenskt Näringsliv har etablerat kontakt med SD kring gemytliga middagar där SD får i uppdrag att lägga fram lagförslag motsvarande kapitalets behov, såsom förslaget på förbud mot sympatistrejker.

Återuppbygg arbetarrörelsen med ett europeiskt perspektiv

För vår del är det vare sig aktuellt att bekämpa kapitalet och liberalismen med en nationalistisk underton, eller att bekämpa nationalism och rasism tillsammans med borgerliga krafter. Båda dessa vägar utgör återvändsgränder som bara förvärrar situationen. Alternativet till liberalismens EU är en annan form av europeiskt samarbete, som inte ”går vägen” över ett försök att återupprätta den nationella suveräniteten. Den suveränitet som behöver återupprättas i Europa är inte nationernas, utan det vanliga folkets, oavsett ursprung, med arbetarna och deras självstyrda organisationer som motor i en bred rörelse, oberoende från kapital och arbetsgivare. Inga av de allvarliga ekonomiska, sociala och ekologiska problem som tynger oss kan i grunden lösas med mindre än att det privata ägandet av produktionsmedlen avskaffas till förmån för ett gemensamt ägande och en gemensam beslutsrätt över investeringar. Utvecklingen av produktion, transporter, infrastruktur och handel i Europa har nått en sådan hög nivå av europeisering att dessa gemensamma strukturer behöver återskapas på europeisk nivå, utifrån en gemensam europeisk rörelse ledd av en pånyttfödd arbetarrörelse värd namnet. Trovärdigheten i en sådan inriktning ligger inte bara i den politiska linjen, utan även i de krafter som samlas kring den. Det mest utstuderade och omfattande program kommer inte att påverka utvecklingen om den inte förmår att nå ut till arbetarklassen och dess närstående, men en stor och bred rörelse utan ett tydligt program kommer inte heller att nå det resultat man hoppas på. Det krävs en kombinerad utveckling av program och rörelse, där de båda bidrar till varandras utveckling. Även om mycket programmatiskt arbete ligger framför oss, för att svara mot de nya linjerna i utvecklingen, så finns det i arvet från arbetarrörelsens mest konsekventa och klarsynta strömning – Fjärde Internationalen – en grund som gör det möjligt att redan i dag ta steg framåt i organiseringen. Även ur den organisatoriska aspekten handlar det om en kombinerad utveckling på två nivåer. Ytterst att bidra till återorganiseringen av en arbetarrörelse som omfattar de breda massorna och som ställer sig uppgiften att ta över makten, men för att lyckas med detta krävs det även en mer sammansvetsad grupp, som på europeisk (och internationell) nivå upprätthåller de uppnådda programmatiska principerna, ställer sig uppgiften att vidareutveckla programmet och inte minst förmår att omsätta det i initiativ som syftar just till att samla de styrkor som tagit upp kampen, på sin arbetsplats, i sin fackförening, i sitt bostadsområde eller kring politisk stridsfrågor – oavsett eventuell partitillhörighet – för att driva på återuppbyggandet av arbetarrörelsen.

Det är sant att Fjärde Internationalen ännu är svag (i synnerhet i Sverige!), men antalet medlemmar räknas likväl i tusental i Europa och ytterligare tusental i resten av världen. I flera länder deltar Fjärde Internationalens kärnor och organisationer på ett drivande sätt i bredare rörelser och partier, tillsammans med aktivister från andra traditioner. Inom ramen för Arbetarnas och folkens Internationella Nätverk (AIN) samarbetar också Fjärde Internationalens aktivister med fackliga landsorganisationer, politiska rörelser och aktivister som är indragna i kampen mot kapitalet och imperialismen världen över.

Utvecklingen i världen, inklusive i Europa och Sverige, är på många sätt dramatisk, med risker för en fortsatt samhällsupplösning. Organiseringen av motståndet brådskar. För att bidra till det bjuder vi in till en diskussion kring de frågor vi reser i denna text och kring innehållet i Deklarationen från Fjärde Internationalens Internationella Sekretariat angående frågan om flyktingarna och migranterna i Europa.

Ett första möte kommer att äga rum i mitten av oktober, i Stockholm. Kontakta oss för information om exakt tid och plats.

23 Sep 2018